Räkna inte ut oss svenska medborgare helt!

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

I mina anteckningar 31/8:

”Räkna inte ut oss svenskar helt. Det finns en urkraft där inom oss, men den sitter djupt och har fastnat i trygghetens boningar efter årtionden av räkmackeglidande genom livet. Kraften och tron på vår styrka som jag VET att vi besitter – den vill jag vara med och påverka NU!”

Jag sitter i bilen på väg till goda vänner lördagen den 31/8. Min man berättar om Björn Ranelids inlägg om kvinnan i Malmö som blir brutalt avrättad med sin lilla bebis i famnen på öppen gata, skjuten i huvudet… jag har läst inlägget nu… och känner hur det kokar inombords.

Klicka på länk nedan om du inte redan läst.

Idag läste jag Anny Blombergs inlägg också på facebook och förfäras… min kommentar när jag delade inägget blev från hjärtat: ”Herregud! Magen vänds ut o in när jag läser och tårarna bränner och faller… ALLA borde stå och skrika: ”NU RÄCKER DET!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!”

Hon skriver om Lotta, Fadime, Frida och Nella ♥️ och att de idag fått en syster till i himelen efter avrättningen i Malmö… https://www.facebook.com/anny.blomberg?__tn__=%2CdCH-R-R&eid=ARCI9fXFpkf8w_9ibxKbLvJfOfB3U4sG1Lz__5J-lRzbh4yQY8sjlBnRvC551v08DUrKWqSdNEkHZ-S2&hc_ref=ARTfWCgHN6tB-3WwPFzptFT1Diykoj3LLGzoNdTrAn5i5BTutyOSOCzLmjaDEeSPKEY&fref=nf

Nej, vi ska inte ha fokus på det onda

Men vi får heller inte va så jäkla naiva att vi slutar bry oss! Skriker det direkt inom mig. Med kärlek räddar vi världen, DET är jag helt övertygad om, att det är enda starka strategin att älska sin nästa och vara ödmjuk och visa empati för alla. Fast den dag en person/individ bryter lagen och begår allvarliga brott/mord/våldtäkt mm, missbrukar personen/individen också sin rätt att direkt mötas av kärlek och förståelse. Faktiskt!

VAD är det som ska till för att just DU som läser ska reagera och agera? Ska du fortsätta sitta i soffan och bara scrolla och slött tänka att du ändå inte kan göra något åt det? Eller ska du göra det lilla man kan göra du också och säga din mening, skrika ”NU RÄCKER DET!!!!!” och dela inlägg, säga ifrån när människor förnedrar och talar illa om andra, säger nedlåtande kommentarer om kvinnor och JA det här måste du göra HELA tiden.

JAG tänker fan inte va tyst längre.

Jag tänker att alla borde idag, imorgon och när helst det behövs skrika ”NU RÄCKER DET!!!!!!!”

Vad kan väl lilla jag göra?

Börja med att dela information. Våga vara medmänniska. Det handlar inte om att vara misstänksam mot alla män eller tro att alla kvinnor blir misshandlade. Men en delning om vart man kan vända sig är ett litet steg. En hand på axeln till en kvinna som inte verkar må bra, kanske en vänlig blick, en vänlig fråga om hur det är kan vara avgörande?

I min kommun har vi en kvinnojour http://www.kvinnojourenembla.se/

De tar emot bidrag på bankgironr: 105-7389.

Behöver du som kvinna hjälp kan du kontakta dem anonymt på mail: info@kvinnojurenembla.se

eller ringa dem på 0456-13100.

Jag tror på oss och styrkan!

Den finns inom oss alla. Men vi har glömt av den lite. Många av oss lever ett skönt och tryggt liv och det ska vi fortsätta göra såklart!

Det här inlägget gäller inte enbart för alla kvinnor jag känner utan även för alla män jag känner och alla som eventuellt tagit sig tid att läsa här.

Jag känner många starka, kärleksfulla män som är pappor, äkta make, sambo, son till sin mamma, bror till sin syster osv… NI behövs här i detta!

Vi lever i ett vackert land! Det är mestadels tryggt och gott att leva i vårt land! Vi ska inte duka under för rädsla och förtryck, våld och hot! Aldrig ska vi vika oss för detta!

Men om vi fortsätter blunda, inte bry oss för att det inte denna gången heller gällde oss personligen, så kan allt det där hemska bara fortsätta och det är inte bra… jag tror att de flesta av oss aldrig kommer utsättas för de här farligheterna och det känns ändå gott i hjärtat.

Det gör någonting med oss när vi inte öppnar upp och visar medmänsklighet för även de vi inte känner. På sikt göds rädslor och vi blir rädda för de vi inte känner, för det som inte är likt vårt eget.

När vi sträcker ut en hand, när vi vågar lära känna främlingar och olika från oss själva, så händer också något inom oss. Vi får kanske nya vänner eller i alla fall bekanta. Vi säger hej och tjena och plötsligt är världen lite större, lite mera ofarlig, och de vi lärt känna tar oss ibland med bland ännu mer vi inte känner till idag. Vi kanske till och med vågar tycka att det okända blir lite mer spännande och sträcker ut händerna fler gånger?!

Vet ni vad det innebär i det lite större perspektivet? Vi blir fler som känner varandra, vi blir fler som bryr oss om varandra, vi får fler vänner och bekanta och det gör oss starkare, ger oss större goda krafter att bry sig om varann, att inte blunda och titta bort.

Men… var börjar jag?

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: ”Gå hem och älska din familj. Känn tacksamhet och SE allt vackert du har omkring dig, njut av ditt liv och det du skapat. När du tillåter dig att känna allt det där fylls du av värme, kärlek, harmoni och lycka. Dessa tillstånd sänder du ut omkring dig och gott föder gott vidare. Det är helt sant!”

”Räkna inte ut oss svenskar helt. Det finns en urkraft där inom oss, men den sitter djupt och har fastnat i trygghetens boningar efter årtionden av räkmackeglidande genom livet. Kraften och tron på vår styrka som jag VET att vi besitter – den vill jag vara med och påverka NU!”

Är det dags att vakna nu? Jag tycker att alla borde svara JA på den frågan! Tack för mig!

Jill Lagerqvist – positiv förespråkare för att fler ska leva feelgoodlivet!

Kärlek – Omtanke – Respekt!

Annonser

Jag skapar mitt eget liv

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

Känslan av ödmjukhet inför livet infinner sig när jag sitter där, på första parkett på en uteservering på stranden. Det är hemma, där jag bor som denna vackra plats finns.

Med stor ödmjukhet

Sommaren kom tillbaka med besked i helgen som var. Jag tror att precis alla har njutit massor, kanske mer än man gjort på hela sommaren. För i alla fall där vi bor sa det tjoff och så var det höst… alldeles för tidigt och för snabbt skifte. Ingen hängde med på det, så därför blev vi nog alla lite mer ödmjuka och såg det vackra lite tydligare denna helgen.

Finvädret håller i sig och sociala medier flödar över av fina bilder med solnedgångar, strandbilder och njutandet pågår i varenda vrå…

Nä, självklart känner inte alla så, men vi är många som fångar dagarna nu.

Själv satt jag på första parkett i lördagskväll och bara njöt. En katamaran hade ankrat utanför hamnområdet, en bit ut på havet, och blev en blickpunkt för oss som njöt av solnedgång och en rosa himmel. Vackert och svårfångat ögonblick med en vanlig mobilkamera, men ändå… Det var det där speciella ljuset som bara infinner sig ibland och allt blir ännu vackrare.

På min inre bana just nu

När man släpper taget om det som inte längre önskas kvar i livet… det får liksom bara segla iväg bort ifrån mig för att ge plats åt nytt. Det är en process att skala av sina extra lager, en bit i taget. Plötsligt känns det lättare att andas, lättare att leva och blicken klarnar över horisonten. Det har pågått ett bra tag och fortsätter göra så. För jag är inte en person som släpper så lätt. Det måste mogna fram. Nu känns det som att ytterligare en del saker skalats av. Ja, jag vet… det är lite luddigt. Det kan ju kvitta för andra vad precis som skalas av i mina lager. Tanken kring processen bör i så fall vara mer intressant för andra som också känner för att slipa sig i kanterna och skala av det som inte längre behövs i sitt eget liv.

På den inre banan i våra hjärnor sker saker automatiska, ej styrbara funktioner som utför en massa livsnödvändiga uppgifter som att sköta kontrollen på andning, att hjärtat slår, att inre organen över lag sköter sina uppgifter osv… På min inre bana rent tankemässigt så har jag med stort tålamod och övning omprogrammerat mig ganska mycket de senaste åren. Ett av de viktigaste målen är att känsla och hjärta ska få ta större plats, öppnas upp och litas på så att tankarna får signaler baserade på magkänsla ungefär förklarat 🙂

För mig handlar väldigt mycket om att acceptera allt jag har runt omkring som jag själv inte kan förändra.

”Det” bara är…

Jag bara är…

Allt är som det ska vara. Så som jag ser på mig själv och på min omgivning bär jag själv ansvaret för.

Ord och meningar som självrespekt och att älska mig själv känns viktiga. Det är inte längre viktigt för mig vad andra eventuellt må tycka om lilla personen ”JAG”. För det viktiga är vad jag själv tycker och känner inför mig själv, vad jag säger till mig själv och hur jag behandlar mig själv. Mitt inre är mitt yttre och jag behöver inte titta utanför mig själv. Jag behöver inte göra så mycket, skaffa mig en massa, vara en massa – Jag är redan allt jag behöver vara. Allt finns inom mig. Frågan är hur jag vill vara mot mig själv och mot andra? Jag vet det och har alltid vetat. Det har nog bara varit svårt att acceptera mina ”skuggsidor”, som om jag varit skamsen över att inte bara vara god nog… Men det klassiska uttrycket – ”Det krävs mörker för att man ska se ljuset” är en sanning, i alla fall så som jag väljer att se på saken.

Bild copyright: Jill Lagerqvist
En utmaning för mig att lägga ut en bild jag ritade igår, bara sådär kom den, rakt inifrån bara på känsla. Det finns mer att lägga till och mer att skala av, men allt jag är finns på plats och gör mig till en helt mänsklig varelse med både bra och mindre bra ❤ I am

Fuck all drama!

Jag vet att det har med min ålder att göra, att det bättre sent än aldrig är dags att göra upp med vissa saker jag blundat för. Sen arbetar vi oss igenom olika faser och händelser på olika sätt. Jag verkar ha en massa kreativitet inom mig som måste ut… för när jag bara går på känsla så kommer bilder, ord och meningar bara uppoppandes som behöver förmedlas. Du väljer ju själv om du vill se och läsa. Rätt skönt va? 🙂

För egen del har jag behövt att göra upp med en del saker som varit jobbiga. Nu skriver jag varit för mer och mer lämnar jag det bakom mig. Jag har tillåtit det som hänt även om jag blivit ledsen och otroligt sårad. Inte förstått och känt en frustration över vissa händelser. Men alla har sina liv, alla har sina ansvar för hur de är mot andra, så även jag och inför mig själv.

Om jag inte står upp för mig själv. Om jag inte är stark och har en respekt för mig själv och inte älskar mig själv tillräckligt – så tillåter jag andra att trampa på mig om de själva går igenom utmaningar som kanske gör dem till en mindre bra version av sig själva. Det är lätt att bli en man trampar på, för en som inte ser sitt eget värde lika solklart, utan kanske mest är undfallande och alldeles för lättrampad på…

Jag kunde bara ändra på mig själv, inte på hur andra är eller vad de väljer att göra mot mig eller mot sig själv eller mot andra. Så – jag ändrade mig. Det har gått sakta, det har gjort ont, jag har tittat ner i marken.

JAg kan bara vara den jag är

Jag kan bara vara den jag är – Du kan bara vara den Du är – Det är upp till en själv att göra valen av den man vill vara i alla lägen.

Så en dag sa min man: ”Jill, sluta titta ner i marken! Sträck på dig, låt ingen eller inget trycka ner dig! Du har inget du behöver skämmas för. Du har inte gjort fel eller varit dum! Sträck på dig!” …. ungefär så …. ❤

Ahhh det kändes provocerande. Det kändes jobbigt. Det var svårt att lyfta blicken, ganska i alla fall. Det kändes som kritik emot mig, fast jag visste ju att det inte var det på något elakt sätt, bara det att jag var fast i rätt och feltänket, jag har varit det så länge och lagt skulden på mig själv.

Men någonstans här, så började jag våga se ”sanningar” så som det var i min verklighet.

Plötsligt stod det klart att de ”drama” som funnits, som stormat runt omkring oss, helt enkelt inte var mina drama. Det låg utanför mig själv, utanför min kontroll och ansvar. Det var helt enkelt inte mina drama, inte min livshistoria.

Så blev det bara så att jag sa högt till mig själv en dag: ”FUCK ALL DRAMA”!

Denna sommaren har jag rensat allt möjligt. Denna sommaren har varit lugn, insiktsfull, stundtals nästan för händelselös – men jag tror det var precis det jag behövde.

”Paketera. Sortera. Rensa. Tydliggör. Göra min grej. Tro på mig själv.”

Hänger ni med? Har du som läser också känt att du behöver göra en mental rensning för det är mycket förändringar på väg in i ditt liv? Mer plats behövs och gamla ”lager” inom dig behöver rensas, nästan göra en ”recet” på sig själv? Jag vet att jag inte är ensam om att känna såhär.

Min väg till ett större feelgoodliv pågår nu, det är en ständig resa, vi blir nog aldrig klara. Men längst med hela vägen så är det viktiga för mig att delta, att uppleva, lära mig mer, känna känslor, förundras, njuta, skratta, vara nyfiken, våga vara modig, släppa rädslor och bara vara. Inte tänka ut för mycket planer på ”sen”…

Jag skapar mitt eget liv hela tiden. Varje dag, här och nu. Jag väljer vad jag ska ta in och vad jag ska uppleva som viktigt och sant.

Jag skapar mitt eget liv. Jag väljer att se en rosa himmel i magiskt ljussken och vackerheten över ett ögonblick. Vad väljer du att skapa?

No more drama please ❤ // Jill

När jag lyssnar på mig själv

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

Respekt för mig själv

Arbetsveckan som gick blev hektisk. Så där som det bara blir ibland och man får bara hänga med i det flow som är… Jag såg det komma redan förra helgen faktiskt. När jag som vanligt några dagar innan slår upp min kalender och läser in mig på vad komma skall. I vanliga fall, så som jag brukar fungera, så hade jag bara bitit ihop och genomfört eftersom uppfostran lärde mig att det är viktigt att göra rätt för sig. Känner ni igen det?

Självklart är det viktigt att ta sitt ansvar och göra det som är rätt. Men nu, nu är skillnaden att jag ibland ställer mig frågan vem som är viktigast att göra rätt för? För andra, så som jag vanligen alltid gjort utan att respektera min egen ork och kraft, eller ska jag faktiskt känna in i den tid jag är i nu OM jag verkligen ska göra? Och vad ska jag göra?

Kanske ska jag dra i bromsen, stanna upp ordentligt och känna av hur jag mår? Även om jag kanske anmält mig till något för länge sedan? Fy… ni ska veta att jag genast känner hugg av dåligt samvete. Av att svika, inte göra rätt för mig gentemot andra, att inte fullfölja, bryta något bestämt. Jag skruvar på mig när jag skriver nu, det skaver och jag börjar leta tusen ursäkter.

Fast det kanske faktiskt räcker med att att meddela att tyvärr behöver jag tacka nej och hoppa av något – för min egen skull. Utan att ursäkta mig. Utan att känna dåligt samvete. Utan skuld och skam.

Jag har gjort mitt i detta ämne. Det här att ställa upp trots allt, bita ihop – på bekostnad av mig själv och mitt mående.

Ändå så sitter jag här och skriver ett inlägg om det. För att jag tror att det är viktigt, för att jag VET att jag INTE är ensam om det här…

Vart går gränsen mellan måste och ansvar?

Frågan är dubbel. Var går min gräns, mitt ansvar över mig själv och mitt mående?

Var går gränsen för att vara någon andra inte kan lita på och känna förtroende inför?

Gränsen och ansvaret är hårfin och endast du själv kan svara på den. För det är din gräns, ditt ansvar. Ingen annan kan döma dig om du inte tillåter det. Kanske något säger något, men som i allt annat skitsnack så speglar det dem själv och inte din verklighet och sanning.

Jag har fått jobba mycket på det här. Det är ganska nypåkommet för mig det här. Att bromsa, stanna helt, känna efter på riktigt hur jag mår och sedan ibland få avboka något jag bestämt med andra inblandade. Men jag fick göra det helgen som gick. Av personliga skäl. Det räcker, ingen som behöver veta mera och förhoppningsvis inte börja spekulera. Spekulationer är för intrigmakare.

En paus som pågick hela helgen

Jag känner i hela mitt väsen att jag aldrig mera kommer gå tillbaka till det som var jag när det gäller att trampa på mig själv. Jag kommer inte tumma på min självrespekt på samma sätt. Jag har insett att jag mår bra av att respektera mig själv. Punkt!

Så i helgen gick allt så lugnt till. Fredagskvällen var vi på kalas hos goda vänners son som fyllde hela 19 år. En mysig fredagskväll trots att vi var så himla trötta hela familjen 🙂

Lördagen åkte sonen till sin pappa och jag funderade på om och vad jag skulle göra. Jag lämnade in ett förslag till mannen om att planera och inhandla till en långsam 3-rättersmiddag här hemma på tumanhand. Så fick det bli. Jag letade recept, vi pratade oss samman och körde iväg och shoppade. Redan klockan fem startade vi med att göra kantarelltoast och ett gott Riesling vitt vin till det. Satt som en smäck!

Sedan vilade vi oss eftersom vi blev helt proppmätta hahaha!

Vi tände ljus, spelade soft musik och lagade sedan hasselbackspotatis med fläskfilé och pepparsås. Gott gott blev det. Nu var vi om möjligt ännu mättare och fick gå en lång runda med Sune hund. Välbehövligt! Sedan smög vi oss på efterrätten som vi aldrig gjort tidigare. Normalt sett är jag inte mycket för att läsa recept, men när det gäller bakning och efterrätter så behöver jag ett kompass. Det blev chokladfondant på en bädd av varma hallon. Gissa om vi var mätta efter det? Då var klockan halv tio på kvällen och vi satte oss ute i sommarnatten på altanen och smuttade på varsitt glas rött.

Jag kände en sådan tacksamhet emot livet, emot mig själv som drog i bromsen inför helgen, inför mannen som lagar mat ihop med mig och att vi kan fixa tillsammans, gemenskapen, vårt vackra varma hem, vår hund som är världens bästa Sune! Tacksamhet emot allt vad mitt liv innehåller helt enkelt ❤

Söndagen bjöd på energi och kreativitet!

Jag har en stark estetisk ådra i mig. Jag faller för det vackra och för detaljernas betydelse och det finns ingenting i mig som är ”less is more” utan tvärtom – jag går all in på saker och kommer i en speciell feeling. Denna kände jag komma på söndagen och fick brått iväg till en av våra affärer som har fina krukor, växter mm.

Ingen stress, inga prestationskrav alls. Jag bara lullade runt bland hyllorna, totalt avstängd från allt runtomkring (måste göra så annars blir jag helt snurrig). Jag visste vad jag ville ha. Det skulle vara en lampskärm i en ljus grön färg och sedan snygga krukor i grönt. För att säkerhetsställa växternas chans till överlevnad ville jag ha sk fetbladsväxter och jag hittade hur fina som helst av allt jag ville ha! 🙂

När jag kom hem kom jag in i ett slags meditativt tillstånd och bytte gardiner, putsade fönster, dammade och torkade av, rensade i röran, fixade med nya krukorna och växterna och vet ni, jag njöt så himla mycket hela tiden! Det behöver inte vara så märkvärdigt. Men det behöver vara i mitt tycke vackert och göra min estetiska ådra nöjd. Jag följer aldrig trender, utan köper det jag själv tycker är vackert. Ibland är jag före när det gäller vad som blir inne och då ler jag bara och tänker att det var ju ett roligt sammanträffande, ibland styrs jag lite av vad som finns i affärerna, men jag måste verkligen tycka om det jag köper.

Fetbladsväxter klarar ganska tuffa förhållande, frågan är om de klarar av att överleva hemma hos oss? Har gjort en påminnelse och hoppas på det bästa! 🙂
Nöjd!

Feelgoodlivet

Att vända något som inom mig kändes ett motstånd, till en hel helg som fick mig att känna sådan tacksamhet och som stillade det som behövdes stilla… Jag är på väg god tillbaka efter en av de tuffaste hälsomatcherna jag varit med om. Det är jag tack vare att jag bromsar, känner efter, lyssnar, tar ansvar, ger mig själv respekt över vad som är viktigt i mitt liv.

Jag hoppas att jag med detta inlägget kan sporra någon mer att respektera och lyssna på sig själv. Det är INTE egoistiskt att visa respekt och ibland avsäga sig åtagande till andra i förmån till sig själv. Det kallas kärlek, en kärlek till sig själv och till sitt eget liv.

Namaste! Ha en underbar dag ❤ Kram Jill