Skön start på dagen

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

Känn in känslan

I all sin enkelhet.

Föreställ dig följande:

Väckarklockan ringer 06.45, du snoozar 1 gång…. 9 minuter senare spelas återigen ett slags klockspel och du behöver vakna nu.

Du sträcker på dig försiktigt (ja man får va försiktig när man är stel i alla leder). Vid din sida ligger en mjuk, varm och kelig liten hund vid namn Sune. Han sträcker också på sig och lägger sig på rygg så du inte missar morgonkelet med honom en pytteliten stund. Det går inte att motstå att försiktigt klappa och klia, snusa in i varm mjuk päls och ge små pussar ❤

Sen sätter du fötterna i golvet, reser dig och låååångsamt drar du dig genast bort mot kaffebryggaren, laddar och sätter på ON. Hemtrevligt puttrande och kaffedoften sprider sig medans du sätter igång relaxmusik på tv:n genom Youtube med vackert bildspel…

Utan stress går du in till sonen, väcker honom långsamt, säger godmorgon och frågar om han sovit gott, innan du rullar upp rullgardinen… han muttrar något ohörbart (mmm…?), vänder sig på sidan och somnar om en liten stund till, bara några minuter. Du fixar frukosten till er båda, ropar igen om att stiga upp och allt sker lugnt, utan stress och jäkt.

Du sätter dig vid köksbordet, ljusen är tända för nu är det lite mörkt fortfarande när ni stiger upp. Utanför blåser det ännu efter nattens halvstormande… men inne är det varmt. Du dricker ditt varma kaffe, äter frukosten och kikar på sonen som nöjt sitter med sin älskade musik i lurarna och liksom laddar upp inför sin långa skol- & fritidsdag. Han behöver denna stunden. Sedan påminns om att göra sig i ordning med allt vad det innebär.

Allt det här tar 50 minuter, sedan åker han med skoltaxin vidare till sin dag. Alla vardagar, samma rutiner, samma lunk, samma lugn och samma coola mamma som lite småvimsig och trött fixar och ser till att kontaktboken och gympaväskan kommer med. Som alltid hjälper honom på med jackan, bara för att hon kan och för att det är en sådan fin grej ❤ Som alltid har som sista mening innan han stänger dörren: Ha en fin dag vännen så ses vi senare

Nu kan mamman göra sitt fortfarande i lugn och ro… Arbetsuppgifterna är varierande, men startar alltid med att hon sitter kvar i nattlinnet, dricker andra koppen kaffe och går igenom mail och annat inför dagen. Sen skiftar det så mycket. Telefonsamtal, sms, bokningar, tvätt, beställningar, admin och sen paus i arbetet och ut med Sune på morgonpromenad innan arbetsdagen fortsätter med kunder och behandlingar.

min vardag nu & då

Det har inte alltid sett ut såhär… jag har varit en av de där mammorna som stressat som en halvtok varje morgon, jättetidigt för att hinna med ALLT innan hemmet lämnas i en rivstart med familjens bil senast klockan 7 varje morgon. Man skojar inte bort allt som skulle hinnas med innan dess… ja, det här vet alla mammor 😉

Min känsla förr…

Halv åtta varje morgon sladdade jag in på grusparkeringen framför jobbet och ingen kunde ana hur natten och morgonen varit för mig. För jag kom med snitsiga kontorskläder, sminkat ansikte och kammat hår – varje morgon. Men ögonen… de sa ofta något annat, men det var då jag strök längst väggen med sänkt blick och tog sats för att möta någon trött kollega vid kaffeautomaten, när för mig dagens 2:a eller 3:e kopp skulle intas för att skaka liv i hjärncellerna. Varje morgon sa jag hurtigt ”God morgon! Pigg & vaken idag?” med ett varmt leende och alltid beredd oavsett svar. Ibland blev det ett halvirriterat ”Nä!” eller i bästa fall ”God morgon” ❤ eller en kram från en av de där särskilt goa kollegorna som mötte min blick och gav mig en kram för att de visste och såg ❤

En del av mig kan sakna gemenskapen med vissa, men den större delen av mig är så himla tacksam för det som är just nu.

Jag jobbar rätt mycket nu också, men allt ses inte som jobb av andra. Men jag är mitt varumärke hela tiden i allt jag gör. När jag var anställd mättes allt i timmar = lön/arbetad timme. Så kan jag inte ha det nu som liten egen företagare. Där mäts allt i andra termer och formler.

Min egen motivationsbild de dagar när allt känns motigt.

Styrka, mod & en massa jävlar anamma!

Ibland duggar det tätt av olika slags motgångar att bemöta. En av de största motståndarna är den där otroligt fjantiga lagen som ingen säger sig gilla, men ändå… om de erkänner för sig själva, är det många som är anhängare av den – ”Jantelagen” som så många hävdar inte finns, men tydligen ändå verkar göra det.

Att gå sin egen väg. Att lyfta blicken och se framåt, gå på sin känsla och följa det som känns rätt oavsett. Det krävs stor styrka, massa mod och ännu mer massa jävlar anamma! Alla fixar inte det, helt förståeligt. Ibland fixar jag knappt heller det. Har gått i däck ett antal gånger. Men känslan ovan, det jag bad er föreställa er om hur en morgon kan vara nuförtiden… det motiverar mig, får mig att ställa mig rakt upp och jag VET inom mig att jag bidrar med så mycket fint i livet.

Jag skojar inte när jag skriver att vägen till Feelgoodlivet inte är helt enkel, MEN den är så himla värd att ta sig framåt på. Den provocerar massor. Mycket av det som inte följer gamla traditioner och vanor stör andra.

Men om vi vänder på det, som jag själv fick göra ganska många gånger innan jag vågade ta de där berömda stegen jag tog. Jag tittade på de delar av mitt liv som behövde få acceptans för att de alltid skulle vara som de är, eller i alla fall under lång tid framöver. Så ställde jag mig frågan om jag skulle orka, skulle jag klara ställa mig rakt upp så som jag behövde och springa i det där förbaskade ekorrhjulet (varför det nu heter det, när det väl är hamstrar som springer i ett sånt)?

Svaren gjorde delvis ont. Delvis kände jag mig helt kass som visste att jag inte skulle klara det. Jag skulle kanske få gå in i ny utmattningskänsla, jag skulle kanske få vara sjukskriven igen, jag kanske bara skulle lägga mig platt?

Jag tog helt enkelt tag i det!

Eller så kavlade jag upp ärmarna och tog tag i livet på det enda sätt jag kunde komma på. Det jag fann var en särskild fallenhet för att ge behandlingar som gör gott för andra och som i sin tur fick mig att känna mig glad, må bättre och nästan häpen över att jag var så pass duktig på något jag inte ens kunde föreställa mig! Jag fann också förmågan på riktigt att kunna förmedla mig både genom att hålla i små föreläsningar, skrivandet som tog fart, hemsidan jag stolt gjort helt själv osv osv… Jag var lite paff själv, men på något vis så ville jag våga prova att starta mitt eget företag. Det gjorde jag för 6 år sedan och jag har fyllt på med andra delar, tagit bort och skalat av en del igen, för att släppa fram och ge plats för nya saker som är på gång nu. Livet blev mer meningsfullt, mer spännande och jag har fått möta så många människor under de här åren. En del har inspirerat mig massor och varit en del av arbetslivet ett tag för att sedan fasas ut när den delen kändes färdig, men jag är så tacksam över precis ALLT. Erfarenheter lär man sig alltid något av och sedan väljer man vad som ska sparas och användas vidare.

medvind vs motvind

En del i att vara egen företagare är att det är lätt att bli påhejad i medvind med många klappar på axeln. Men lärdomarna är att det gäller att stå stadigt själv när det inte går lika bra, när man är i svackor, när det blåser motvind… för då är påhejarna färre och lätträknade. Det bästa är att det blir som en naturlig rensning, där det sköts själv och en själv vet vilka som finns där oavsett.

Alla vill helt enkelt inte se dig lyckas! En del vill få säga: ”Vad var det jag sa, det där kan ju aldrig gå, det visste jag väl!”. Men de flesta bryr sig verkligen inte alls och just det här, det kan faktiskt kännas mest. Det är som att stå utanför. Det pratas om jobb över allt, men du själv blir utanför samtalet för du ”jobbar ju inte”… Men jag struntar i sånt numera. Jag tänker att det ingår. Jag söker andra, som bryr sig, som förstår och vet. Helt enkelt likasinnade. För ni ska veta att inom den branschen jag är, så är det inte alla som ens anser att jag är egen företagare. Jag är lite i en slags gråzon. För mitt resultat kan inte mätas i diagram och staplar på samma sätt som de stora företagen kan göra. De som vinner alla fina prestigefyllda ”äror” på företagsgalor och näringslivsdagar.

Jag gör en enorm skillnad med mitt lilla enmansföretag. Jag får människor i alla slags yrkesgrupper att må bättre, jag hjälper dem att ta sig upp ur svackor, fyller på med energi och välmående för samhällsinvånare som sedan kan göra skillnad och insats på sitt vis. Alla fyller sin funktion, alla är viktiga oavsett. Fast det där är en helt annan historia, som kräver sitt eget inlägg 😉

Nu avrundar vi

Det är dags att gå ut med Sune. Det är dags att ta tag i dagen vidare och göra skillnad. Det är så mycket lättare att göra det nu för tiden efter dessa härliga morgonstarter 🙂

Ha en finfin dag! Kram Jill

Rensa & avsluta

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

Lättare att andas

Att rensa både mentalt och fysiskt har kommit smygande till mig den sista tiden. I varje vrå av mig själv så känner jag att det behövs. För varje sak eller känsla jag lyfter, tittar på och tar ett val att rensa eller spara så lättar trycket över bröstet.

Jag har väntat alldeles för länge med det här personliga projektet. Kanske fanns inte ork och motiveringen tidigare, kanske behövde jag komma till en viss punkt innan sparken i häcken fick mig att kavla upp ärmarna? För mig kvittar det. Processen är igång om än lite långsamt och helst när energin känns tillräcklig. Men jag går på känsla och plötsliga infall och då sätter jag fart ordentligt.

Mitt finaste och bästa måtto när det gäller den mentala biten.

Stor brasa

I ärlighetens namn har jag rensat en hel del de senaste åren. För några år sedan satt jag en hel dag på helgen och eldade upp massor av gammalt. Under hela mitt liv, sedan jag var gammal nog att skriva, så har jag just skrivit. Där fanns allt möjligt att hitta i mina sparade lådor. Det började med spretiga och på barns vis naiva texter men med starkt innehåll, till tonårskänslor med starka ord, till ung vuxens förtvivlan och tusen frågor till… ja allt. I alla år sparade jag dem för vad och vilket syfte? Undrade jag när till slut då satt där på golvet framför kaminen och rev ur tusentals papper från dagböcker, anteckningsblock i A4 format, brev, teckningar… I alla år, alla flyttar hade de där lådorna flyttats med och ställts undan. Känslan när jag satt där i hettan från kaminen var ”tack gode gud att jag nu äntligen bränner upp skiten så ingen annan får läsa den”!

Så lämnade jag en del av minnena (de flesta, då de inte var bra) för att försvinna upp i rök. Det kändes skönt och som ett statement. Men alla som rensar mentalt vet att det är som att skala en lök. Det är många lager och det kan svida rejält beroende på hur stark löken (minnet) är. Så acceptansen har fått infinna sig i att även om jag då brände upp dem så måste jag i mitt hjärta, min själ förlåta och släppa iväg dem som på moln så de kan sväva iväg, bort från mig och upplösas.

Ett pricksäkert budskap

Jag hittade en sådan talande text för ett tag sedan som jag sparade ner på min dator. Kanske den kan hjälpa någon mer än jag, vet jag att jag tänkte då. Och ja, självklart kan den det! Att bli äldre är en del av livets godhet, om vi får privilegiet att hänga med. Att både förlåta och älska sig själv är viktigt, faktiskt viktigare än jag först kunde ana. För ärligt så trodde jag inte att jag kunde älska mig själv, jag trodde inte att jag var värd att älskas av någon. Jag var i många år upptagen med att skuldbelägga mig själv för i princip allt. Nu är jag på upptäcktsresa på min inre bana, lär känna mig själv och är så mycket mer förlåtande och kärleksfull emot mig själv än jag någonsin varit förut. Det går framåt i små mini pyttesteg 😉

Kärlek ❤ ❤ ❤

Igår hamnade jag på golvet framför en av de orensade garderoberna i sovrummet. Där kläder ligger i högar intryckta, som tyvärr inte passar just nu då kroppen passade på att växa när jag var sjuk och den biten inte alls tagits om hand… Ska öva vidare i att älska min kropp som den är just nu ❤ och se framför mig hur ångesten som lagt sig över mig sakta smälter bort och skulpterar fram mig själv igen! Fast den här gången mycket starkare fysiskt än tidigare versioner av mig själv. De där hyllorna ska rensas och spara på det som jag tror att jag vill använda igen. Det andra skänks till välgörenhet.

det finns en mening med allt

Återigen hittade jag en ”blandlåda” som blivit kvar, som jag missade. Jag började kika i den. Hittade en del texter och det kändes som att denna låda var kvar dels som en påminnelse och för att den behövdes, av olika anledningar, just nu i det som är nu. För mig handlar lådorna om förlåtelse mestadels. Förlåtelse för mig mig själv, mitt inre arbete som behöver göras för min skull. Inget för någon utomstående att se. Alla människor bär på sitt eget ansvar hur de är, hur de vill vara emot sig själv och behandla andra. Vad de vill ge och få tillbaka. Så också för mig.

Så för att ta det där snäppet vidare i ännu mer harmoni i själen så kommer jag rensa även här i blandlådan nu. Det är dags för ännu en låda att skåda 🙂

För varje grej jag tar upp, tittar på, känner in och sedan väljer att rensa bort så känns det väldigt skönt inombords. Jag tror att jag är redo för att fortsätta gå min livsväg med ett lättare bagage och OM jag känner för det, så kan jag låta något nytt få komma med på vägen, för det börjar finnas plats för nytt, för spännande saker. Det spelar ingen roll hur gammal jag är, min nyfikenhet är en av de egenskaperna jag är mest glad för 🙂

I hela ”den stora processen” så rensas och slängs det friskt i sonens garderob, köksskåp, tvättstuga, toalettskåp mm mm… Även här så känns det lättare att andas för varje liten pinal som jag rensar bort då den inte längre fyller sitt syfte här hemma.

Det var meningen att jag skulle hitta blandlådan nu. Det var meningen att jag skulle läsa mina rader jag skrivit just igår. Nu är det meningen att en ny brasa ska flamma upp, för nu är jag helt redo att ta den där sista stora lådan i besittning och släppa taget. Jag är glad och tacksam för att jag använt mitt skrivande till att lätta mitt hjärta, så jag inte hållit allt inom mig. Det har fått pysa, även om raderna efteråt mest känns… tunga. Insikten finns också att jag idag inte bär på lika många rader som måste skrivas i ett visst modus, vilket är bra. Men samtidigt finns insikten om att pysa ut inte varit något jag ägnat mig åt på väldigt länge. Jag har en idé om hur min ”pyskanal” ska vara från här och nu och framåt.

kan min väg hjälpa?

Allt jag skriver här i bloggen är mestadels personligt. Jag tror inte på att hela tiden pratskriva i någon slags ”såhär visar studier” formen. Visst lyssnar vi bättre på djungeltrummor och riktiga äkta människors egna historier? Visst känns det ärligare och mer sant? För varför ska man bara visa en glättig yta när vi behöver få känna en samhörighet, en slags bekräftelse på att fler än man själv går omkring med knastankar, ångest och ledsamheter – också? Blandat med ett gott liv, tror jag att många känner. Det är lätt att känna sig skamsen, som att man klagar, trots att man har tak över huvudet, mat på bordet och lite pengar på kontot. Vi får lov att känna, tänka och va mänskliga vi också, vi med livets förnödenheter under mestadels kontroll. Kanske är det just den känslan att vi inte har någon rätt att få känna att livet är pestigt, som det blir uppdämda känslor inombords som på sikt orsakar ett inre kaos? För vi skäms, för att vi mår så dåligt trots att vi enligt yttre synen på välfärd, har det så himla bra!

Kanske skulle vi bara säga till oss själva att det är ok att känna saker oavsett levnadsstandard?

Kanske borde vi sträcka ut händerna för att ge av oss själva till andra och låta det synas, det där mindre vackra som också är livet?

Kanske skulle pressen och stressen minska om vi fick va oss själva utan att skamset gömma undan allt som inte är en glättig yta?

Jag hoppas och önskar att mina rader, min ärlighet, min historia kan inspirera dig att se över det som kanske skaver och framför allt hoppas jag att du släpper prestationskraven.

Det är OK, så himla jätte OK att vara precis som DU är!

Kram Jill

De där ”grådagarna”

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

känslosvaj

Så vaknade jag upp igår på morgonen, en ny vecka och solen strålar… fast själv slog vemodet an inom mig direkt. Vissa dagar börjar helt annorlunda än man tänkt sig. Det var en märklig känsla som liksom bara skvalpade runt inom mig igår. Ibland vet man inte varför man vaknar och har vissa känslor, men igår så poppade det upp direkt vad det var som gav tryckkänslor över bröstet och fick min hals att krampa lite, som om jag helst bara ville gråta en skvätt. Det är ok att göra det…

Men planen blev att ta en morgonpromenad i sol och blåst, ja nästan i storm och låta vinden rensa bort. Promenaden gick ner mot hamnen och havet med friska vindar som tog tag i oss, lille Sune voffs och mig. Klockan var halv nio på morgonen, sonen hade åkt till skolan och jag skulle jobba hemifrån. En hel del annat än behandlingar att sköta om i ett litet enmansföretag.

Så jag tog en blåsig promenad och hoppades att det skulle sudda bort vemodet…

Så satte vi oss på en bänk i lä

Genast när vi kom ut på promenaden så kände jag att benen var sega och liksom tunga… solen lyste på oss och vindarna var verkligen så friska som jag hade föreställt mig. Vi gick ganska sakta och just igår passade det utmärkt att Sune ville nosa på grästuvor, murar och annat spännande. Ena passagen går genom en liten magisk skog där vi går på en cykelväg som leder oss fram till en av de vackraste utsikterna jag vet och sedan vidare ner mot hamnen och havet.

Stegen är tunga, andetagen är djupa, som att jag kippar lite efter luft och jag försöker tänka att jag andas in ny frisk luft och energi och blåser ut all konstig ångest och ledsamhet. Sakta… djupa andetag… och så är vi tillslut nere vid havet. Allt det vackra omsluter mig, men ångesten fortsätter bulta inom mig. Vi går förbi och kikar till vår båt som ligger där och guppar i vågorna. Jag ler lite, för vi älskar verkligen vår lilla båt.

Ett magiskt morgonljus som genast fick mig att se skönheten och storheten i ”det lilla”.

Vi gick ut en sväng på bryggan jag och Sune. Jag bara stod där som ett fån och blicken landade nånstans långt borta. Sen gick vi vidare mot hamnen och så bestämde jag mig för att vi skulle sätta oss en stund vid flaggspelet, lite i lä för vinden och njuta.

Här stannar vi en stund, kom och sätt dig hos mig, sa jag till Sune. Han satte sig fint och liksom jag, blickade ut över vattnet en stund.

Insikterna kom till mig. Jag tänkte att de skulle göra det, när jag fick komma ut och frisk luft genomströmma sinnena. Så jag följde min känsla och gick igenom det jag behövde fronta. Det gjorde lite ont, men jag är inte rädd för smärtan. Jag är mer rädd för vad som händer när jag inte tillåter mig att känna och gömmer undan den inom mig. Så jag samlade modet, viskade tyst det som måste sägas. Sune satt helt stilla en stund vid mina fötter.

livet har sina ups & downs

När jag viskat färdigt så rann känslorna iväg en bit, jag fick distans, men var långt ifrån färdig. Ögonen sved, hjärtat bultade lite för hårt och jag var ändå tacksam att jag vågade se det som måste ses.

Ännu ett lager är redo att skalas av sa jag tyst, reste mig och föreslog för Sune att vi skulle vända hemåt igen. Han hoppade glatt ner och vi går vår lilla promenad tillbaka hemåt.

välja glädjen

Jag är en person som mestadels väljer glädje. Att se det vackra. Att ha förmågan att i det som händer, hitta lärdomar och viktigheter som leder framåt i positiv riktning.

Men jag är också den djupa, eftertänksamma, känsliga människan som ibland måste dra sig tillbaka. Som behöver tillåta mig att känna av de där ”grådagarna” och i detta vara extra snäll emot mig själv. Ibland hamnar jag i ett läge där jag bannar mig själv, känner skuld och tänker att jag är en dålig människa. Det är dumt att tänka och känna så, men faktiskt får även detta ta en viss plats.

Men till slut så brukar jag kunna vända de dagarna relativt snabbt och försiktigt putta upp mig själv igen på banan. Kanske för att jag tillåter det att storma inombords numera? För att jag vet att stormen bedarrar och lugnet kommer tillbaka igen? Precis som att efter regn kommer solsken, så vet jag att de mörka stunderna inte varar för evigt ❤

trygg kunskap

Det är en trygg kunskap att veta att livet vänder uppåt igen. Varenda gång jag har en mindre bra dag, så vet jag att det kommer vända och bli bra igen.

Det var en tuff dag känslomässigt igår. Det satte sig i kroppen och jag tackade för att jag inte hade några bokningar igår. Annat här hemma skulle skötas om och jobbas med, men det fick vänta. Min kropp sa ifrån på en massa olika sätt. Allra mest var jag så trött så jag inte orkade göra och utföra. När kroppen ropar det här till mig så finns det en sak att göra: VILA… På eftermiddagen började ögonen svida så pass mycket att jag inte kunde se ordentligt. Min man kom hem lite tidigare än beräknat och han körde mig till apoteket så jag kunde köpa ögondroppar och rengöring. Som att det var förutbestämt det med ❤

Knyter ihop det här

Så vad vill jag säga med det här inlägget? Jo, att alla människor har de här dagarna när man känner sig skör, när hela livet känns motstånd och om du stretar emot för mycket så blir det bara ännu jobbigare.

Du behöver inte alltid vara på topp och högprestera.

Det är ok att känna sig låg och liten.

Acceptera och tillåt alla känslor. Ingen, absolut ingen är så där himla klämkäck alla dagar i veckan, alltid, varje minut. Men känn samtidigt en tacksamhet över kunskapen att även en skitdag har sitt slut och en ny dag kommer, faktiskt med helt nya förutsättningar.

Hitta dina små lösningar på hur du kan vända din dag. Vad tycker du om att göra?

Själv stannade jag upp flera gånger igår på vår promenad och tog små ögonblicksbilder på det vackra som kom framför mig. Det är ett sätt för mig att stanna upp i livet och se det vackra i det ”lilla” som jag har mitt framför mina ögon. Jag höjer min blick och verkligen ser det jag har omkring mig. Det mår jag bra av.

Vid andra koppen kaffe idag slår det mig hur vackert det är när solen lyser in genom lilla köksfönstret och hur bra jag har det i mitt liv, trots att det dippar känslomässigt mellan varven.

Livet är verkligen här och nu. Jag gör mitt bästa för att hänga med i livets upp och ned gångar. Det svajar lite idag också, men inte alls som igår. För mig handlar inte livet om att lägga upp en glammig yta hela tiden, utan att göra mitt bästa för att vara närvarande här och nu, så ofta jag förmår mig och jo, jag får påminna mig emellanåt.

För mig blir Feelgoodlivet extra tydligt när jag är sann emot mig själv, när jag vågar vara både hög och låg på livet.

Idag förlåter jag mig själv på djupa plan. Jag är medveten om att jag har en del arbete att göra för att må ännu bättre. Jag vet att jag behöver ta hand om mig själv och framförallt vara både snäll, tillåtande och förlåtande.

Jag önskar dig som läser mina rader en riktigt fin dag! ❤ Kram Jill

Lättare sagt än gjort

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

När man vet och förstår

Ändå är det svårt… att bara vara jag eller du. Fast jag vet att jag duger precis som jag är, så kommer de där tvivlen som gör att den där låga känslan bara infinner sig. Känslan av att bli betraktad, värderad, sedd utifrån och inte för den jag är.

Det där är inga bra känslor. Ändå flyger de på oss alla när vi minst anar det. Eller när vi presterat, varit på tå alldeles för länge, för att blidka och vara till lags… för att duga åt andra.

Plötsligt märker vi att vi inte märks. Att ingen lyssnar eller är uppmärksam. Du/jag är helt enkelt inte sedda längre.

I stunder av ensamhet kan jag ge mig själv tid att tänka. Tid att känna och så småningom också känna vad som är värt att hålla fast vid i livet och vad som börjar bli dags att släppa taget om.

Vi väljer inte alltid det vi möter i livet. Men vi väljer hur vi ska bemöta det. Fast kanske vi just i mötet av det som skedde inte var redo att tänka klart, därför att vi inte alls var beredda på vad som komma skulle… Men sen, efteråt när vi fått tänka och känna. Det är då det är dags att ta ställning, ibland göra om och göra rätt, sträcka ut en hand eller faktiskt låta det rinna iväg åt ett annat håll, att släppa taget och gå sin egen väg.

Även den som är rädd att förlora, den som är rädd för konflikter och jobbiga stunder, måste tillslut komma till vägs ände och ta beslut. ”När du har fått nog – då går du din egen väg”.

Om du som läser just det här kämpar med något… så fann jag det här budskapet som jag förmedlar vidare till dig som behöver läsa, just nu, i din egen fight i livet.

Du är god nog! Du är värd det bästa! Låt ingen trampa på dig mera nu!

Så vad säger du?

Är det dags att ta ditt beslut nu?

Vad är viktigt i Ditt liv? Vad vill du göra? Hur vill du leva? För vem vill du göra allt ditt hjärta kan erbjuda? Vem vill du älska? Vem vill du vara?

Jag vet själv att längtan efter att skratta ännu mera, längtan efter galet mycket kärlek till allt mitt liv ska innehålla framöver, längtan efter äventyr och nya upplevelser kommer ta mig ett steg till med siktet inställt på att leva ett feelgoodliv ❤ Jag behöver bara få duga precis som jag är ❤ Jag dömer ingen för deras val och jag kommer inte själv låta mig dömas för mina val. Du & jag – vi är Good enough!

Namaste! / Jill

Räkna inte ut oss svenska medborgare helt!

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

I mina anteckningar 31/8:

”Räkna inte ut oss svenskar helt. Det finns en urkraft där inom oss, men den sitter djupt och har fastnat i trygghetens boningar efter årtionden av räkmackeglidande genom livet. Kraften och tron på vår styrka som jag VET att vi besitter – den vill jag vara med och påverka NU!”

Jag sitter i bilen på väg till goda vänner lördagen den 31/8. Min man berättar om Björn Ranelids inlägg om kvinnan i Malmö som blir brutalt avrättad med sin lilla bebis i famnen på öppen gata, skjuten i huvudet… jag har läst inlägget nu… och känner hur det kokar inombords.

Klicka på länk nedan om du inte redan läst.

Idag läste jag Anny Blombergs inlägg också på facebook och förfäras… min kommentar när jag delade inägget blev från hjärtat: ”Herregud! Magen vänds ut o in när jag läser och tårarna bränner och faller… ALLA borde stå och skrika: ”NU RÄCKER DET!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!”

Hon skriver om Lotta, Fadime, Frida och Nella ♥️ och att de idag fått en syster till i himelen efter avrättningen i Malmö… https://www.facebook.com/anny.blomberg?__tn__=%2CdCH-R-R&eid=ARCI9fXFpkf8w_9ibxKbLvJfOfB3U4sG1Lz__5J-lRzbh4yQY8sjlBnRvC551v08DUrKWqSdNEkHZ-S2&hc_ref=ARTfWCgHN6tB-3WwPFzptFT1Diykoj3LLGzoNdTrAn5i5BTutyOSOCzLmjaDEeSPKEY&fref=nf

Nej, vi ska inte ha fokus på det onda

Men vi får heller inte va så jäkla naiva att vi slutar bry oss! Skriker det direkt inom mig. Med kärlek räddar vi världen, DET är jag helt övertygad om, att det är enda starka strategin att älska sin nästa och vara ödmjuk och visa empati för alla. Fast den dag en person/individ bryter lagen och begår allvarliga brott/mord/våldtäkt mm, missbrukar personen/individen också sin rätt att direkt mötas av kärlek och förståelse. Faktiskt!

VAD är det som ska till för att just DU som läser ska reagera och agera? Ska du fortsätta sitta i soffan och bara scrolla och slött tänka att du ändå inte kan göra något åt det? Eller ska du göra det lilla man kan göra du också och säga din mening, skrika ”NU RÄCKER DET!!!!!” och dela inlägg, säga ifrån när människor förnedrar och talar illa om andra, säger nedlåtande kommentarer om kvinnor och JA det här måste du göra HELA tiden.

JAG tänker fan inte va tyst längre.

Jag tänker att alla borde idag, imorgon och när helst det behövs skrika ”NU RÄCKER DET!!!!!!!”

Vad kan väl lilla jag göra?

Börja med att dela information. Våga vara medmänniska. Det handlar inte om att vara misstänksam mot alla män eller tro att alla kvinnor blir misshandlade. Men en delning om vart man kan vända sig är ett litet steg. En hand på axeln till en kvinna som inte verkar må bra, kanske en vänlig blick, en vänlig fråga om hur det är kan vara avgörande?

I min kommun har vi en kvinnojour http://www.kvinnojourenembla.se/

De tar emot bidrag på bankgironr: 105-7389.

Behöver du som kvinna hjälp kan du kontakta dem anonymt på mail: info@kvinnojurenembla.se

eller ringa dem på 0456-13100.

Jag tror på oss och styrkan!

Den finns inom oss alla. Men vi har glömt av den lite. Många av oss lever ett skönt och tryggt liv och det ska vi fortsätta göra såklart!

Det här inlägget gäller inte enbart för alla kvinnor jag känner utan även för alla män jag känner och alla som eventuellt tagit sig tid att läsa här.

Jag känner många starka, kärleksfulla män som är pappor, äkta make, sambo, son till sin mamma, bror till sin syster osv… NI behövs här i detta!

Vi lever i ett vackert land! Det är mestadels tryggt och gott att leva i vårt land! Vi ska inte duka under för rädsla och förtryck, våld och hot! Aldrig ska vi vika oss för detta!

Men om vi fortsätter blunda, inte bry oss för att det inte denna gången heller gällde oss personligen, så kan allt det där hemska bara fortsätta och det är inte bra… jag tror att de flesta av oss aldrig kommer utsättas för de här farligheterna och det känns ändå gott i hjärtat.

Det gör någonting med oss när vi inte öppnar upp och visar medmänsklighet för även de vi inte känner. På sikt göds rädslor och vi blir rädda för de vi inte känner, för det som inte är likt vårt eget.

När vi sträcker ut en hand, när vi vågar lära känna främlingar och olika från oss själva, så händer också något inom oss. Vi får kanske nya vänner eller i alla fall bekanta. Vi säger hej och tjena och plötsligt är världen lite större, lite mera ofarlig, och de vi lärt känna tar oss ibland med bland ännu mer vi inte känner till idag. Vi kanske till och med vågar tycka att det okända blir lite mer spännande och sträcker ut händerna fler gånger?!

Vet ni vad det innebär i det lite större perspektivet? Vi blir fler som känner varandra, vi blir fler som bryr oss om varandra, vi får fler vänner och bekanta och det gör oss starkare, ger oss större goda krafter att bry sig om varann, att inte blunda och titta bort.

Men… var börjar jag?

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: ”Gå hem och älska din familj. Känn tacksamhet och SE allt vackert du har omkring dig, njut av ditt liv och det du skapat. När du tillåter dig att känna allt det där fylls du av värme, kärlek, harmoni och lycka. Dessa tillstånd sänder du ut omkring dig och gott föder gott vidare. Det är helt sant!”

”Räkna inte ut oss svenskar helt. Det finns en urkraft där inom oss, men den sitter djupt och har fastnat i trygghetens boningar efter årtionden av räkmackeglidande genom livet. Kraften och tron på vår styrka som jag VET att vi besitter – den vill jag vara med och påverka NU!”

Är det dags att vakna nu? Jag tycker att alla borde svara JA på den frågan! Tack för mig!

Jill Lagerqvist – positiv förespråkare för att fler ska leva feelgoodlivet!

Kärlek – Omtanke – Respekt!

När jag tittar ut ur min bubbla

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

Jag vill blunda!

Inget feelgoodinlägg så ni vet!

Känslan är så stark när jag läser, för jag knappt orkar ta in… Jag vill blunda, jag vill trolla bort, jag vill inte veta, jag vill bara skrika rakt ut – men i hopplöshet känns det som…

Åhhh hur värjer vi oss från allt elände som rapporteras om?

Plötsligt blir känslan av att bara vara den lilla människan som står maktlös och tittar på så stark. För vad kan jag göra? När jag läser om våldsamma pappor som socialtjänsten verkar heja på och ingen, ingen, ingen verkar känna någon som helst empati för barnen…

Det rättslösa landet Sverige. Landet som sviker sina barn på ett grymt sätt! Landet som slår sig stolt för bröstet om hur jävla präktiga och duktiga vi är på att stötta olika världsorganisationer utan för vårt eget land, medans samma land blundar för verkligheten i sitt eget land. Jävla skitlagar, jävla skitsocialtjänster, jävla folk!!!! och jävla idiotpappor som misshandlar!

VA FAAN! hör jag mig själv säga högt, när jag läser om ännu en familj där mamman vill skydda sina barn emot en våldsam pappa och socialtjänsten och rättsväsendet går på pappans linje. Artikeln är skriven av Thomas Bodström som är advokat till mamman. Inte ens den stora kända advokaten, som varit justitieminister för vårt land, rår på lagen och socialtjänsten som enligt mig är de verkliga brottslingarna i denna och många andra härvor.

Vad blir din känsla när du läser?

Ja vad faan igen!? Hur är det möjligt?

Ljuger alla mammor när de säger att de vill skydda sina barn mot våldsamma pappor bara för att få ensam vårdnad? Älskar de egentligen inte sina barn och mer än gärna utsätter dem för lögner om pappan så att de kan få alla bidrag själva och leva ett så jäkla gott liv? För mammorna älskar inte sina barn alls, utan vill bara åt pengar och att hämnas på pappan. De bryr sig inte om att deras egna barn far illa och gråter sig till sömns, är skräckslagna och förtvivlade. Nu är jag jätteironisk så alla fattar det!

Kärleken till sitt barn borde vara helt villkorslös. Den ska vara helt villkorslös. Du borde älska Ditt barn helt villkorslöst i varje sekund av resten av ditt liv, så länge du andas.

Ljus – kärlek – omtanke – respekt – frid i sinnet ❤ / Jill Lagerqvist

Hem

https://www.bris.se/ Barnens rätt i samhället

Jag skapar mitt eget liv

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

Känslan av ödmjukhet inför livet infinner sig när jag sitter där, på första parkett på en uteservering på stranden. Det är hemma, där jag bor som denna vackra plats finns.

Med stor ödmjukhet

Sommaren kom tillbaka med besked i helgen som var. Jag tror att precis alla har njutit massor, kanske mer än man gjort på hela sommaren. För i alla fall där vi bor sa det tjoff och så var det höst… alldeles för tidigt och för snabbt skifte. Ingen hängde med på det, så därför blev vi nog alla lite mer ödmjuka och såg det vackra lite tydligare denna helgen.

Finvädret håller i sig och sociala medier flödar över av fina bilder med solnedgångar, strandbilder och njutandet pågår i varenda vrå…

Nä, självklart känner inte alla så, men vi är många som fångar dagarna nu.

Själv satt jag på första parkett i lördagskväll och bara njöt. En katamaran hade ankrat utanför hamnområdet, en bit ut på havet, och blev en blickpunkt för oss som njöt av solnedgång och en rosa himmel. Vackert och svårfångat ögonblick med en vanlig mobilkamera, men ändå… Det var det där speciella ljuset som bara infinner sig ibland och allt blir ännu vackrare.

På min inre bana just nu

När man släpper taget om det som inte längre önskas kvar i livet… det får liksom bara segla iväg bort ifrån mig för att ge plats åt nytt. Det är en process att skala av sina extra lager, en bit i taget. Plötsligt känns det lättare att andas, lättare att leva och blicken klarnar över horisonten. Det har pågått ett bra tag och fortsätter göra så. För jag är inte en person som släpper så lätt. Det måste mogna fram. Nu känns det som att ytterligare en del saker skalats av. Ja, jag vet… det är lite luddigt. Det kan ju kvitta för andra vad precis som skalas av i mina lager. Tanken kring processen bör i så fall vara mer intressant för andra som också känner för att slipa sig i kanterna och skala av det som inte längre behövs i sitt eget liv.

På den inre banan i våra hjärnor sker saker automatiska, ej styrbara funktioner som utför en massa livsnödvändiga uppgifter som att sköta kontrollen på andning, att hjärtat slår, att inre organen över lag sköter sina uppgifter osv… På min inre bana rent tankemässigt så har jag med stort tålamod och övning omprogrammerat mig ganska mycket de senaste åren. Ett av de viktigaste målen är att känsla och hjärta ska få ta större plats, öppnas upp och litas på så att tankarna får signaler baserade på magkänsla ungefär förklarat 🙂

För mig handlar väldigt mycket om att acceptera allt jag har runt omkring som jag själv inte kan förändra.

”Det” bara är…

Jag bara är…

Allt är som det ska vara. Så som jag ser på mig själv och på min omgivning bär jag själv ansvaret för.

Ord och meningar som självrespekt och att älska mig själv känns viktiga. Det är inte längre viktigt för mig vad andra eventuellt må tycka om lilla personen ”JAG”. För det viktiga är vad jag själv tycker och känner inför mig själv, vad jag säger till mig själv och hur jag behandlar mig själv. Mitt inre är mitt yttre och jag behöver inte titta utanför mig själv. Jag behöver inte göra så mycket, skaffa mig en massa, vara en massa – Jag är redan allt jag behöver vara. Allt finns inom mig. Frågan är hur jag vill vara mot mig själv och mot andra? Jag vet det och har alltid vetat. Det har nog bara varit svårt att acceptera mina ”skuggsidor”, som om jag varit skamsen över att inte bara vara god nog… Men det klassiska uttrycket – ”Det krävs mörker för att man ska se ljuset” är en sanning, i alla fall så som jag väljer att se på saken.

Bild copyright: Jill Lagerqvist
En utmaning för mig att lägga ut en bild jag ritade igår, bara sådär kom den, rakt inifrån bara på känsla. Det finns mer att lägga till och mer att skala av, men allt jag är finns på plats och gör mig till en helt mänsklig varelse med både bra och mindre bra ❤ I am

Fuck all drama!

Jag vet att det har med min ålder att göra, att det bättre sent än aldrig är dags att göra upp med vissa saker jag blundat för. Sen arbetar vi oss igenom olika faser och händelser på olika sätt. Jag verkar ha en massa kreativitet inom mig som måste ut… för när jag bara går på känsla så kommer bilder, ord och meningar bara uppoppandes som behöver förmedlas. Du väljer ju själv om du vill se och läsa. Rätt skönt va? 🙂

För egen del har jag behövt att göra upp med en del saker som varit jobbiga. Nu skriver jag varit för mer och mer lämnar jag det bakom mig. Jag har tillåtit det som hänt även om jag blivit ledsen och otroligt sårad. Inte förstått och känt en frustration över vissa händelser. Men alla har sina liv, alla har sina ansvar för hur de är mot andra, så även jag och inför mig själv.

Om jag inte står upp för mig själv. Om jag inte är stark och har en respekt för mig själv och inte älskar mig själv tillräckligt – så tillåter jag andra att trampa på mig om de själva går igenom utmaningar som kanske gör dem till en mindre bra version av sig själva. Det är lätt att bli en man trampar på, för en som inte ser sitt eget värde lika solklart, utan kanske mest är undfallande och alldeles för lättrampad på…

Jag kunde bara ändra på mig själv, inte på hur andra är eller vad de väljer att göra mot mig eller mot sig själv eller mot andra. Så – jag ändrade mig. Det har gått sakta, det har gjort ont, jag har tittat ner i marken.

JAg kan bara vara den jag är

Jag kan bara vara den jag är – Du kan bara vara den Du är – Det är upp till en själv att göra valen av den man vill vara i alla lägen.

Så en dag sa min man: ”Jill, sluta titta ner i marken! Sträck på dig, låt ingen eller inget trycka ner dig! Du har inget du behöver skämmas för. Du har inte gjort fel eller varit dum! Sträck på dig!” …. ungefär så …. ❤

Ahhh det kändes provocerande. Det kändes jobbigt. Det var svårt att lyfta blicken, ganska i alla fall. Det kändes som kritik emot mig, fast jag visste ju att det inte var det på något elakt sätt, bara det att jag var fast i rätt och feltänket, jag har varit det så länge och lagt skulden på mig själv.

Men någonstans här, så började jag våga se ”sanningar” så som det var i min verklighet.

Plötsligt stod det klart att de ”drama” som funnits, som stormat runt omkring oss, helt enkelt inte var mina drama. Det låg utanför mig själv, utanför min kontroll och ansvar. Det var helt enkelt inte mina drama, inte min livshistoria.

Så blev det bara så att jag sa högt till mig själv en dag: ”FUCK ALL DRAMA”!

Denna sommaren har jag rensat allt möjligt. Denna sommaren har varit lugn, insiktsfull, stundtals nästan för händelselös – men jag tror det var precis det jag behövde.

”Paketera. Sortera. Rensa. Tydliggör. Göra min grej. Tro på mig själv.”

Hänger ni med? Har du som läser också känt att du behöver göra en mental rensning för det är mycket förändringar på väg in i ditt liv? Mer plats behövs och gamla ”lager” inom dig behöver rensas, nästan göra en ”recet” på sig själv? Jag vet att jag inte är ensam om att känna såhär.

Min väg till ett större feelgoodliv pågår nu, det är en ständig resa, vi blir nog aldrig klara. Men längst med hela vägen så är det viktiga för mig att delta, att uppleva, lära mig mer, känna känslor, förundras, njuta, skratta, vara nyfiken, våga vara modig, släppa rädslor och bara vara. Inte tänka ut för mycket planer på ”sen”…

Jag skapar mitt eget liv hela tiden. Varje dag, här och nu. Jag väljer vad jag ska ta in och vad jag ska uppleva som viktigt och sant.

Jag skapar mitt eget liv. Jag väljer att se en rosa himmel i magiskt ljussken och vackerheten över ett ögonblick. Vad väljer du att skapa?

No more drama please ❤ // Jill

När jag lyssnar på mig själv

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

Respekt för mig själv

Arbetsveckan som gick blev hektisk. Så där som det bara blir ibland och man får bara hänga med i det flow som är… Jag såg det komma redan förra helgen faktiskt. När jag som vanligt några dagar innan slår upp min kalender och läser in mig på vad komma skall. I vanliga fall, så som jag brukar fungera, så hade jag bara bitit ihop och genomfört eftersom uppfostran lärde mig att det är viktigt att göra rätt för sig. Känner ni igen det?

Självklart är det viktigt att ta sitt ansvar och göra det som är rätt. Men nu, nu är skillnaden att jag ibland ställer mig frågan vem som är viktigast att göra rätt för? För andra, så som jag vanligen alltid gjort utan att respektera min egen ork och kraft, eller ska jag faktiskt känna in i den tid jag är i nu OM jag verkligen ska göra? Och vad ska jag göra?

Kanske ska jag dra i bromsen, stanna upp ordentligt och känna av hur jag mår? Även om jag kanske anmält mig till något för länge sedan? Fy… ni ska veta att jag genast känner hugg av dåligt samvete. Av att svika, inte göra rätt för mig gentemot andra, att inte fullfölja, bryta något bestämt. Jag skruvar på mig när jag skriver nu, det skaver och jag börjar leta tusen ursäkter.

Fast det kanske faktiskt räcker med att att meddela att tyvärr behöver jag tacka nej och hoppa av något – för min egen skull. Utan att ursäkta mig. Utan att känna dåligt samvete. Utan skuld och skam.

Jag har gjort mitt i detta ämne. Det här att ställa upp trots allt, bita ihop – på bekostnad av mig själv och mitt mående.

Ändå så sitter jag här och skriver ett inlägg om det. För att jag tror att det är viktigt, för att jag VET att jag INTE är ensam om det här…

Vart går gränsen mellan måste och ansvar?

Frågan är dubbel. Var går min gräns, mitt ansvar över mig själv och mitt mående?

Var går gränsen för att vara någon andra inte kan lita på och känna förtroende inför?

Gränsen och ansvaret är hårfin och endast du själv kan svara på den. För det är din gräns, ditt ansvar. Ingen annan kan döma dig om du inte tillåter det. Kanske något säger något, men som i allt annat skitsnack så speglar det dem själv och inte din verklighet och sanning.

Jag har fått jobba mycket på det här. Det är ganska nypåkommet för mig det här. Att bromsa, stanna helt, känna efter på riktigt hur jag mår och sedan ibland få avboka något jag bestämt med andra inblandade. Men jag fick göra det helgen som gick. Av personliga skäl. Det räcker, ingen som behöver veta mera och förhoppningsvis inte börja spekulera. Spekulationer är för intrigmakare.

En paus som pågick hela helgen

Jag känner i hela mitt väsen att jag aldrig mera kommer gå tillbaka till det som var jag när det gäller att trampa på mig själv. Jag kommer inte tumma på min självrespekt på samma sätt. Jag har insett att jag mår bra av att respektera mig själv. Punkt!

Så i helgen gick allt så lugnt till. Fredagskvällen var vi på kalas hos goda vänners son som fyllde hela 19 år. En mysig fredagskväll trots att vi var så himla trötta hela familjen 🙂

Lördagen åkte sonen till sin pappa och jag funderade på om och vad jag skulle göra. Jag lämnade in ett förslag till mannen om att planera och inhandla till en långsam 3-rättersmiddag här hemma på tumanhand. Så fick det bli. Jag letade recept, vi pratade oss samman och körde iväg och shoppade. Redan klockan fem startade vi med att göra kantarelltoast och ett gott Riesling vitt vin till det. Satt som en smäck!

Sedan vilade vi oss eftersom vi blev helt proppmätta hahaha!

Vi tände ljus, spelade soft musik och lagade sedan hasselbackspotatis med fläskfilé och pepparsås. Gott gott blev det. Nu var vi om möjligt ännu mättare och fick gå en lång runda med Sune hund. Välbehövligt! Sedan smög vi oss på efterrätten som vi aldrig gjort tidigare. Normalt sett är jag inte mycket för att läsa recept, men när det gäller bakning och efterrätter så behöver jag ett kompass. Det blev chokladfondant på en bädd av varma hallon. Gissa om vi var mätta efter det? Då var klockan halv tio på kvällen och vi satte oss ute i sommarnatten på altanen och smuttade på varsitt glas rött.

Jag kände en sådan tacksamhet emot livet, emot mig själv som drog i bromsen inför helgen, inför mannen som lagar mat ihop med mig och att vi kan fixa tillsammans, gemenskapen, vårt vackra varma hem, vår hund som är världens bästa Sune! Tacksamhet emot allt vad mitt liv innehåller helt enkelt ❤

Söndagen bjöd på energi och kreativitet!

Jag har en stark estetisk ådra i mig. Jag faller för det vackra och för detaljernas betydelse och det finns ingenting i mig som är ”less is more” utan tvärtom – jag går all in på saker och kommer i en speciell feeling. Denna kände jag komma på söndagen och fick brått iväg till en av våra affärer som har fina krukor, växter mm.

Ingen stress, inga prestationskrav alls. Jag bara lullade runt bland hyllorna, totalt avstängd från allt runtomkring (måste göra så annars blir jag helt snurrig). Jag visste vad jag ville ha. Det skulle vara en lampskärm i en ljus grön färg och sedan snygga krukor i grönt. För att säkerhetsställa växternas chans till överlevnad ville jag ha sk fetbladsväxter och jag hittade hur fina som helst av allt jag ville ha! 🙂

När jag kom hem kom jag in i ett slags meditativt tillstånd och bytte gardiner, putsade fönster, dammade och torkade av, rensade i röran, fixade med nya krukorna och växterna och vet ni, jag njöt så himla mycket hela tiden! Det behöver inte vara så märkvärdigt. Men det behöver vara i mitt tycke vackert och göra min estetiska ådra nöjd. Jag följer aldrig trender, utan köper det jag själv tycker är vackert. Ibland är jag före när det gäller vad som blir inne och då ler jag bara och tänker att det var ju ett roligt sammanträffande, ibland styrs jag lite av vad som finns i affärerna, men jag måste verkligen tycka om det jag köper.

Fetbladsväxter klarar ganska tuffa förhållande, frågan är om de klarar av att överleva hemma hos oss? Har gjort en påminnelse och hoppas på det bästa! 🙂
Nöjd!

Feelgoodlivet

Att vända något som inom mig kändes ett motstånd, till en hel helg som fick mig att känna sådan tacksamhet och som stillade det som behövdes stilla… Jag är på väg god tillbaka efter en av de tuffaste hälsomatcherna jag varit med om. Det är jag tack vare att jag bromsar, känner efter, lyssnar, tar ansvar, ger mig själv respekt över vad som är viktigt i mitt liv.

Jag hoppas att jag med detta inlägget kan sporra någon mer att respektera och lyssna på sig själv. Det är INTE egoistiskt att visa respekt och ibland avsäga sig åtagande till andra i förmån till sig själv. Det kallas kärlek, en kärlek till sig själv och till sitt eget liv.

Namaste! Ha en underbar dag ❤ Kram Jill

Jobba på din självkänsla

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

Ditt bästa är gott nog

Nu är pausen slut och återigen ska mina ord släppas fria! 🙂 Välbehövlig skrivarvila och uppbyggnad av allt möjligt har skett. Kanske inte i den utsträckning jag tänkte mig, kanske inte lika snabbt som jag ville, men ändå så känns allt precis som det ska.

Dagens mening är: ”Ditt bästa är gott nog!”

Kanske för att jag de senaste veckorna har hamnat in i olika sammanhang både när det gäller mig själv och i samtal med andra eller ”bara hört” i bruset…? Men jag fick en sådan stark känsla av att förmedla det vidare.

Frågan om vem det är som bestämmer över dig och din insats kom till följd av budskapet? Självklart ska vi ju svara att det bestämmer vi själva, eller hur?! Men det där är ju i ärlighetens namn en sanning som inte alls stämmer överens med verkligheten alla gånger. För vi påverkas så mycket av yttre omständigheter, andra som tycker en himla massa om andra och så det här igen med sociala medier.

Min egen ”lag” är att de tillfällen jag känner mig låg så ska jag inte ut på vanliga sociala medier som facebook och instagram mfl alls. Poff, bort, väck från min åsyn!

Något jag tagit fasta på och försöker förhålla mig till så mycket det går. Ibland hämtar jag upp mig snabbt, ibland tar det längre tid. Och så ibland, när omständigheterna finns i ens verkliga vardag, inte i cyber space, det är då allting blir svårare… Men min mening är att OM jag själv känner i mitt hjärta att jag har gett mitt bästa i den situation det nu än må bara – då är det gott nog. Utan att behöva förklara, utan att falla platt och känna att jag förminskas. Ibland kan det vara så att ”nog är nog” och det är då det är dags att gå ifrån en situation som inte känns bra, som kanske mest sårar och gör en ledsen. När det inte längre finns någon mening i att hålla fast, släpp taget säger jag. Släpp taget och låt situationen flyta iväg likt ett moln. Det som ska lösas gör det och kommer tillbaka mer läkt och fritt ifrån orostankar. Var det inte menat för dig så har molnet skingrats och du kan gå vidare med det som är viktigt för dig. Det är så jag känner och denna känsla växer sig starkare hela tiden tills det som tynger känns lättare. Ibland behöver man prövas och tålmodigt stå stadigt i sig själv för att man vill och känner att det är nödvändigt, men när det är färdigt så är det färdigt ❤

Det finns en tid för allt i både med och motgång.

Stå kvar i din egen styrka

När jag möter någon som går igenom en särskilt tuff tid så är första känslan alltid att vilja omfamna, vagga till ro, stryka ömt över kinden och viska tyst att allt kommer ordna sig. Men när vi är vuxna så gör vi ju inte så med varann, då blir min känsla mer en känsla och en slags osynlig omfamning på ett annat sätt. Men med omtanke om någon som just där och då behöver det så räcker det med en hand på en axel, med ett varmt ögonkast eller i bästa fall att få ge en kram.

I mitt arbete så möter jag en del personer som behöver just det här och då känner jag en sådan speciell känsla av nåt stort, av att jag har den där förmågan att ge till någon annan som kan behöva omtanken. Då använder jag mig av mina egna förmågor som just jag har och lutar mig tryggt emot att ett lyssnande och en varm medkänsla räcker gott nog.

Feelgood på riktigt

Min tanke med att leva ett sk. feelgoodliv på riktigt handlar om att vara i kontakt med alla sina känslor, både de härliga och de som smärtar. När livet ger en en käftsmäll så stanna upp och kanske låt det svida en stund, titta på situationen lugnt och stilla, känn in vad som ev behöver göras eller om det kanske bara helt enkelt är så att det som hände ska få flyta iväg på ett moln och du själv tyst reser dig och går där ifrån?

Ingen mer än du själv kan avgöra det som händer i ditt liv. Jag hoppas att just du som läser har någon du kan luta dig emot och få lätta ditt hjärta och släppa fram alla dina känslor inför. Det önskar jag förresten alla. Det behövs. Men samtidigt så tror jag på att den viktigaste personen i ditt liv är du själv och ditt eget lyssnande ska innebära att du lyssnar och känner in dig själv. Du vet Din sanning och när du lyssnar på Din magkänsla/intuition så leder den dig vidare. Ibland får man låta det ta tid. Men när du lär känna dig själv och din magkänsla så kan du leva ett feelgoodliv på riktigt, helt ärligt och sant för dig själv. Vad andra ev tycker eller tror är inte längre viktigt.

Stå stadigt i din egen styrka!

Tro på dig själv!

Ditt bästa är gott nog!

Låt aldrig någon annan säga till dig hur Du ska leva Ditt liv!

Styrkekramar och med förhoppningar om en skön augusti omfamnar jag livet och Dig som behöver och kan ta emot ❤ Kram Jill

Vilar i tilliten

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

sommar och massor av tankar

Mestadels så har jag semester just nu. Jobbar ca 1 dag/vecka och resten lös och ledig 🙂 Det passar mig fint just nu. Jag är en person som brukar tänka tusen tankar extra varje dag under sommaren. Det har bara blivit så. Tid att reflektera antar jag.

”Även en feelgoodare” som jag måste ibland bara va för sig själv, vara ganska tyst, gå inåt, reflektera, fundera och stilla allt inom och utom. Känslorna varierar kan man lugnt påstå. Ena stunden harmoni i varenda cell till andra ytterläget med motsatt. Det stormar inombords. Ena sekunden stark och med full tillit, andra nere i en svacka…

Men ändå, jag samlar mig och faller tryggt emot tilliten jag ändå, trots inneboende stormar mm, känner väldigt starkt. Jag tror att jag nu mentalt förbereder mig på vad som komma skall. Det är inte längre tid att stå emot, streta emot eller kämpa emot. Det är tid att ömsint vårda, omtänksamt stärka mig inför att förändringar kommer att ske. Jag vet ännu inte vad. Förhoppningarna och tankarna går hela tiden till att det som kommer ske, sker för mitt bästa.

Jag känner hur jag laddas med en ovanlig styrka som nu håller på att fylla upp hela mitt inre, in i minsta lilla vrå.

Kanske är jag färdig med vissa bitar?

Har du någonsin känt påtagligt att du står vid ett vägskäl och att det börjar bli tid att göra förändringar? Det tar olika lång tid, motståndet inom dig kan vara olika starkt och envist, men till slut… så resignerar du och slappnar av och låter det som komma skall bara komma. Jag börjar komma dit hän nu. Jag släpper ner mina garde, jag sänker mitt försvar, mina motstånd och kapitulerar. Jag ser och känner inom mig, det jag så länge försökt överrösta med näbbar och klor.

Kanske kommer det att ta tid innan jag skriver igen, för som sagt även feelgoodare som jag jag måste ibland vara tyst, inom mig själv och låta saker som ska ske, faktiskt ske. Jag kanske måste vara extra stark ett tag, men jag är som en studsboll jag, jag studsar upp igen och då med förnyad kraft.

Tills dess… ha en fortsatt fin sommar! Jag välkomnar det som är menat för mig ❤ / Jill

Dos Gardenias

You are Good Enough!

Kunga Mamman

Mammalivet till barn med NPF. Om det som varit, blev och är

Kvisttales

Livsberättelser / Kunskap / Life stories / Knowlegde / Insights

Feelgoodbloggen

You are Good Enough!

Discover

A daily selection of the best content published on WordPress, collected for you by humans who love to read.

Longreads

The best longform stories on the web

The WordPress.com Blog

The latest news on WordPress.com and the WordPress community.

%d bloggare gillar detta: