NU är en jättebra tid!

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

Fokus jill – fokus!

Halle da, var de första orden som bara kom ur mig och som tydligen sammanfattar NU 🙂 Det betyder ungefär Herre gud eller Jisses 😉

Ena stunden i mitt liv just nu är jag så trött så jag inte orkar va uppe och då ska ni veta att jag vilar om jag kan. Japp, LOA ger mig utrymme att ladda upp faktiskt!

Andra stunden kommer racer-Jill igång och då kör jag järnet och är så sjukt nöjd med det.

Där emellan ler jag snett och tänker ”Vad jag håller på…”

Jag har ibland svårt att hålla fokus får jag väl erkänna. Jag är lite sån som kan gå ett varv i huset och fastna i varje hörna med saker jag ser som måste göras, å sen så ser jag nästa, och där ligger ju en hårsnodd som ska in i badrummet och i badrummet ligger ett par strumpor som ska i tvätten och i tvättstugan…. är det alltid en massa som måste göras 🙂 Till slut kommer jag tillbaka till den där diskmaskinen eller nåt annat som jag egentligen skulle göra när jag hämtade gårkvällens kaffekopp vid soffbordet. Jag är hopplös ibland och briljant ibland.

Så just nu ber jag om FOKUS för jag behöver det och så en bit struktur också.

Vad vill du?

Har du ställt dig den frågan på ett tag? Eller lyssnar du på andra och hakar på dem? Far ut på äventyr och virvlar runt i månader eller kanske år av andras äventyr och kommer sen på att nä, men det här var ju inte mitt. Har du vågat hoppa av då och göra din grej?

Andras äventyr kan vara så spännande och ingenting är onödigt, vi lär oss massor vad vi än gör. Ibland är det skönt att haka på andra och slippa fixa själva. Men ibland kommer man till slut fram till att det skulle va rätt skönt att göra sin egen grej.

Det allra viktigaste, för mig, är att det jag gör ska vara med glädje, det ska vara lustfyllt och ge mig mersmak och nyfikenhet att fortsätta att med spänning se fram emot vad som ska komma runt nästa krök. Jag vill inte veta alla steg, jag vill häpna lite och säga wow mellan varven. Jag tänker inte skriva vad jag inte vill… meningslöst! (mestadels arbetsrelaterat menar jag nu)

Ibland tar man sk omvägar bara för att upptäcka att den väg man valt får man svänga av och ta en annan väg. Vi ändras och tröttnar, vi vill ha nya erfarenheter, ibland vill vi hitta tillbaka till oss själva om det är en ”sån” resa vi varit ute på där vi gick vilse och tappade bort…oss själva. Men se det aldrig som ett misslyckande, för de där vägarna gav erfarenhet och säkert en hel del glädje. Men låt aldrig någon annan förminska dig för att du svängde av och tog en annan väg sedan istället. Det är helt ok! Alla äventyr leder inte till stordåd, men de kan vara fantastiska så länge de varar och ge ett mervärde och vänner för livet.

Följ din egen väg ❤

Jag är just nu precis där jag ska vara. Jag har lämnat en del bakom mig, jag har rensat och gjort plats för nytt. En del saker ligger i planen framåt, men en hel del är öppet för nya spännande händelser som komma skall…

Den bästa tiden, den är verkligen NU och NU och NU igen. Du kan alltid börja om. Du kan alltid ändra det som inte känns så bra och bestämma dig för en ändring som du mår bra av. Jämför aldrig! Vi vill olika. Vi har olika drömmar. Vi har olika förutsättningar, men låt aldrig någon säga till dig att det är omöjligt för att de själva är rädda för förändring, för att du förändras, för att du slutar följa och själv börjar gå din egen väg.

Hej dig! Heja mig!

Kram Jill

Annonser

RACE, PUNKA & TVÄRSTOPP

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

Att falla kan va det bästa

Det nästan tjöt och kom gnistor i alla snabba svängar och du älskade farten! Det var ju så himla roligt och det var ju sånt flow! Du var mitt i smeten och det hände alltid något roligt ju! Inget är svårt när det är roligt! Alla blir imponerade av farten, energin och lite avundsjuka på allt spännande och fartfyllda livet som levs…

Till slut så visste du egentligen inte varför du gasade, men det kändes som att det krävdes för att det är ju sån du är… samtidigt fanns du och ställde upp för alla andra, som behövdes puttas på och som gärna ville hänga med dig och flöt med i vinddraget du skapade…

Det kom smygande, den där känslan av att ”nåt” är fel. I början gasade du dig ur sladdarna med ännu mera fart, men så plötsligt…. PANG! Punka! Va? Inte nu, jag har inte tid! Shit, jag kan inte hålla farten, shit jag ramlar, jag ramlar verkligen på riktigt!

Ibland är det bästa som hänt oss just det där att falla. Falla neråt, i en liten hög, med punka, med slut på bränsle, soppatorsk… fast det tror vi inte på då. Det kan vi inte acceptera när det händer. Då har vi bara misslyckats kraftigt och inte fixat det som ”alla andra” verkar fixa. För när andra imponerades av ditt enorma flow så var du fullt upptagen med att imponeras av någon annan som hade full gas och du hade ju också fullt upp med att dra med en massa andra i ditt eget race.

”Alla andra” fixar inte heller!

Först så tyckte jag att det var en cool bild, jag var inne i ett flow…
Nu står den här bilden mest för en ”blä känsla” faktiskt! För vad är det vi jagar?

Frihet såklart! Men till vilket pris? Vad är frihet värt om du jagat runt efter att ”lyckas” när det är lika med att förskaffa höga positioner på jobbet, högre lön som innebär att du själv får offra din tid med familjen, din hälsa och ditt välmående. ”Ge det 5 år och sen så…” ?

Ursäkta, men jag är helt färdig med det där tjafset nu!

Jag möter de där människorna som fallit. Jag har själv fallit, faktiskt mer än en gång… Jag anser mig inte själv vara särskilt svag varken mentalt eller fysiskt. Jag anser inte heller att de människor jag möter varit klena människor. Ändå faller vi som furor, överallt.

vad jagar vi sa du?

Jag tror inte att de flesta ens kan säga det själv. För det här är något som vi bär med oss sedan vi var riktigt små. Synen och värderingen på vad det innebär att vara framgångsrik. Vi strävar efter att bli chefer, alltså på riktigt och fortfarande verkar många tro att det är att vara lite bättre än alla andra… Pratar du med någon som varit riktigt duktig på sitt arbete och som ”belöning” därför befordrats att bli chef, så kommer du efter ett tag prata med en människa som har en annan uppfattning. Jag har pratat med för många för att blunda för det faktum att det är helt galet att göra så emot en duktig medarbetare…

Så fundera på om du ska söka nya egenskaper för vad nu ordet, om det är så himla viktigt, ska betyda för dig själv framöver. ”FRAMGÅNGSRIK” = ……………………

Du kommer resa dig!

Lita på att det stämmer!

Oftast blir livet bättre efter att vi har fallit och sedan så småningom reser oss. Ha inte bråttom med att stå stadig. Låt det ta tid, känn efter och värdera ditt liv och dess innehåll noga. Du kommer inse vad som verkligen är värt något. Du kommer också bli stolt över dig själv över allt du varit med och byggt upp i ditt liv, det var bara det att när racet gick som snabbast hann du aldrig varken se eller uppleva/uppskatta allt fint.

Framöver kommer du behöva fartkameror

Att köra snabba race är ett personlighetsdrag. Även om du lär dig av dina erfarenheter och ditt fall, så kommer du att hoppa upp i förarsätet och lite glömma av efter att tiden gått. Så fundera på hur dina ”fartkameror” ska se ut, för du kommer behöva dem!

Du lär dig var dina gränser går så småningom. Det kommer vara ett nytt slags liv, i alla fall för de flesta. Än har jag faktiskt inte hört någon som vill tillbaka, även om vissa delar kan kännas som man saknar tills någon som jag ställer frågor och ber dig känna in ordentligt. Då känner man att de nya vägarna är mer värda och inte alls sämre utan landar gott i hjärtat.

Var sak har sin tid. Det finns absolut inga garantier för någonting och fortfarande är det så, att det enda vi vet med all säkerhet, det är att vi alla en dag ska dö. Men… ni kan det här nu – fram tills döden kommer ska vi leva alla dagar och inte bara sitta av tiden ❤

Med ALL kärlek, omtanke & respekt för ER alla, inklusive mig själv ❤ Kram Jill

Behovet av att stänga av och ute

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

När tomhetskänslan kommer smygande…

Tyst, stilla, blöt gata utanför, varmt och skönt inne, långsaaaamt vaknar jag och känner en slags tomhet inombords. Den bara kom utan förvarning. Tomheten kan nog främst tolkas negativt, men så känner jag efter och nä det känns inte så dåligt ändå. Kanske har jag tömt ut en del när jag rensat mentalt? Vet faktiskt inte, men jag passar på att vara i tomrummet en stund innan allt drar igång denna dag.

Funderar lite till… jag läste ett inlägg om våld och mord på kvinnor, hur det inte lyfts fram eller hamnar särskilt ofta på löpsedlarna…

Jag läste ett inlägg om en kvinna vars dotter förlorat sin älskade man och han stilla somnat in från sjukdomen som plågade honom…

Samtidigt sitter jag också och läser om människors behov av närhet, kramar, att bli fysiskt berörda och hormonet oxytocin. Då ler jag och skojar om att jag och min hund Sune jobbar med det här hormonet varje dag för att ge andra ❤

Livets kontraster, fram och baksida, gott och ont, glädje och sorg.

Och så plötsligt den där känslan av hur mycket som är så totalt onödigt med en massa saker. För när allt verkligen gäller så känns bara känslan att behovet av kärlek är det som är det enda viktiga. Att vara snäll, omtänksam, tänka gott, göra gott, ge och ta emot – det är ju det här som är viktigt. Inte vem som har ”rätt eller fel” eller vem som sa eller gjorde vad… Småsaker som tar för mycket energi och för iväg oss kors och tvärs i onödigheter.

Så…. mitt tomrum blev till en tystnad en stund. För att reflektera och knyta ihop att kärlek, omtanke & respekt är de bästa riktlinjerna för att göra och få gott i denna värld.

Foto: Jill Lagerqvist
En ängel satt där, på ett torg i Prag och var så bedårande så jag fick stanna och bara vara där helt stilla en stund. Hon trummade på sitt oljefat (eller vad det nu är?) och jag tänkte att fler borde ha stannat upp där runt henne. Jag tänkte på modet att bara sitta där helt ensam och stilla trumma ut vibbar till alla oss som passerade ❤ Hon gav mig en särskild känsla som jag kommer bära med mig för alltid och påminnas om när jag ser denna bild ❤

Stanna upp en stund. Känn efter hur det känns när allt stillar sig omkring dig. Vad är det för känslor som kommer upp när tystnaden brer ut sig runt dig?

Jag önskar dig en fin, kärleksfull & harmonisk dag! Kram Jill

Ödmjukt stillar jag mig

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

Hösten för med sig stillheten

Så kom den till slut, den årstid som folk började prata om för en månad sen redan, som om det var bråttom dit – till hösten… September är för mig en ”njutmånad” där jag kan njuta av sensommar, grönskan som fortsätter lite till, de soliga dagarna som dröjer sig kvar och att sitta ute med kaffekoppen och lyssna till vinden som tar tag i zebravassen på altanen. När vi går morgonpromenaderna genom avenbokskogen är det fortfarande grönt och underbart att gå där inne under trädtaket med frisk luft. Allt är fortfarande sommar fast i lugnare tempo och inga turister som fyller upp vårt lilla fiskeläge.

Oktober är när hösten kommer för mig. I helgen skiftade löven färgerna märkbart och den kyliga luften svepte in. Men dagarna blev soliga och vi satt ute med äppelpaj och kaffe i söndags och njöt. Det är som att vi blir bättre att njuta och ta tillvara när vi inte serveras och tar för givet varje dag 🙂

När hösten kommer så känns det som att vi går ner i tempo, att stillheten infinner sig på något sätt. Efter semestern så drar det igång med massor av projekt, kick off, möten, utbildningar och allt möjligt för det flesta rent jobbrelaterat. Sen kör vi på högsta växeln ett tag och chockar kroppen och själen rejält. Vi blir slutkörda helt enkelt… sen faller bitarna på plats och i samma takt som hösten knackar på dörren och mörkret håller sig kvar på morgonen och smyger sig på tidigare på kvällen händer det som alltid händer – vi saktar ner tempot.

Stillheten infinner sig. En del älskar det och tänder massor av ljuslyktor, dricker te och myser runt i fårskinnstofflorna. Andra blir höstdeppiga och saknar dagsljuset enormt mycket… Det är viktigare än man tror att ta sig ut en stund på dagen och fånga lite dagsljus och frisk luft. Jag säger tack för vår Sune, så jag kommer ut på morgonen när dagsljuset kommit fram!

Vid vår entré. Vill hålla kvar det rosa och inte färga hela världen orange…än 😉

Jag tycker om att vi har årstider och ser en tjusning i varje skifte, även om den sista tiden av vintern innan det slår över till vår alltid känns lite för långdragen…

Nu när hösten anlänt så stillar jag mig inombords och känner en stor ödmjukhet inför innehållet i mitt liv. Just här, just nu är skönt att vara. Samtidigt bubblar och sjuder det inom mig, då stillheten medför att lyssnandet inåt blir tydligare när bruset stängs ner…

Intuition

Faktiskt känns det som att jag behöver påminnas mellan varven om att jag har en och att jag behöver lyssna till den – intuitionen. Det är smått magi som uppstår när jag lyssnar till den och känner modet att följa den. På olika sätt kan vi få påminnelser och jag har fått min som gjort mig mer lyhörd.

Rensandet både fysiskt i garderober, lådor och skåp fortsätter och så även i de mentala rummen inom mig. Inför varje påbörjad rensning känner jag både stress och smått panik, men efterhand jag rensar så släpper trycket inombords. Det som rensas och slängs, det som skalas av och försvinner iväg på små moln – ger både mer fritt spelrum och utrymme att bjuda in nytt.

Jag har börjat skriva och jobba med flera visioner just nu. En del kommer se dagens offentliga ljus, främst inom mitt företag, nu i höst och vinter. De personliga kommer dröja ca 6-7 månader innan de släpps fram i ljuset. Livet är en resa som pågår hela tiden. Det är viktigt att följa sitt eget flow, men också att stanna upp och se/uppleva/känna in allt som är här och nu. Det är en konst att vara både här & nu och samtidigt följa sitt flow och sina visioner. Övning, uppmärksamhet och ständiga påminnelser är mina kompass för att navigera vidare.

Knyter ihop dagens inlägg med att be dig lyssna inåt på dig själv för att hitta ditt inre lugn. För att följa din egen väg är så viktigt. Det är lätt att hamna på villovägar och istället göra det andra vill att du ska göra – för deras skull för att underlätta deras livsväg. Det du gör är att missa din egen väg och få en känsla av att vara vilse, inte hitta rätt och till slut kanske inte ens veta vad du själv vill och vart du är på väg…

Så med ödmjukhet och en önskan om att du lyssnar på dig själv också och följer ditt hjärta, inte bara det logiska tänkandet och de där känslorna att du ”måste” vara andra till lags, så vill jag önska dig en fin och kärleksfull dag ❤

Öva på att älska dig själv på ett genuint och äkta vis, så är ditt liv alltid fyllt av kärlek

Kram Jill

Skön start på dagen

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

Känn in känslan

I all sin enkelhet.

Föreställ dig följande:

Väckarklockan ringer 06.45, du snoozar 1 gång…. 9 minuter senare spelas återigen ett slags klockspel och du behöver vakna nu.

Du sträcker på dig försiktigt (ja man får va försiktig när man är stel i alla leder). Vid din sida ligger en mjuk, varm och kelig liten hund vid namn Sune. Han sträcker också på sig och lägger sig på rygg så du inte missar morgonkelet med honom en pytteliten stund. Det går inte att motstå att försiktigt klappa och klia, snusa in i varm mjuk päls och ge små pussar ❤

Sen sätter du fötterna i golvet, reser dig och låååångsamt drar du dig genast bort mot kaffebryggaren, laddar och sätter på ON. Hemtrevligt puttrande och kaffedoften sprider sig medans du sätter igång relaxmusik på tv:n genom Youtube med vackert bildspel…

Utan stress går du in till sonen, väcker honom långsamt, säger godmorgon och frågar om han sovit gott, innan du rullar upp rullgardinen… han muttrar något ohörbart (mmm…?), vänder sig på sidan och somnar om en liten stund till, bara några minuter. Du fixar frukosten till er båda, ropar igen om att stiga upp och allt sker lugnt, utan stress och jäkt.

Du sätter dig vid köksbordet, ljusen är tända för nu är det lite mörkt fortfarande när ni stiger upp. Utanför blåser det ännu efter nattens halvstormande… men inne är det varmt. Du dricker ditt varma kaffe, äter frukosten och kikar på sonen som nöjt sitter med sin älskade musik i lurarna och liksom laddar upp inför sin långa skol- & fritidsdag. Han behöver denna stunden. Sedan påminns om att göra sig i ordning med allt vad det innebär.

Allt det här tar 50 minuter, sedan åker han med skoltaxin vidare till sin dag. Alla vardagar, samma rutiner, samma lunk, samma lugn och samma coola mamma som lite småvimsig och trött fixar och ser till att kontaktboken och gympaväskan kommer med. Som alltid hjälper honom på med jackan, bara för att hon kan och för att det är en sådan fin grej ❤ Som alltid har som sista mening innan han stänger dörren: Ha en fin dag vännen så ses vi senare

Nu kan mamman göra sitt fortfarande i lugn och ro… Arbetsuppgifterna är varierande, men startar alltid med att hon sitter kvar i nattlinnet, dricker andra koppen kaffe och går igenom mail och annat inför dagen. Sen skiftar det så mycket. Telefonsamtal, sms, bokningar, tvätt, beställningar, admin och sen paus i arbetet och ut med Sune på morgonpromenad innan arbetsdagen fortsätter med kunder och behandlingar.

min vardag nu & då

Det har inte alltid sett ut såhär… jag har varit en av de där mammorna som stressat som en halvtok varje morgon, jättetidigt för att hinna med ALLT innan hemmet lämnas i en rivstart med familjens bil senast klockan 7 varje morgon. Man skojar inte bort allt som skulle hinnas med innan dess… ja, det här vet alla mammor 😉

Min känsla förr…

Halv åtta varje morgon sladdade jag in på grusparkeringen framför jobbet och ingen kunde ana hur natten och morgonen varit för mig. För jag kom med snitsiga kontorskläder, sminkat ansikte och kammat hår – varje morgon. Men ögonen… de sa ofta något annat, men det var då jag strök längst väggen med sänkt blick och tog sats för att möta någon trött kollega vid kaffeautomaten, när för mig dagens 2:a eller 3:e kopp skulle intas för att skaka liv i hjärncellerna. Varje morgon sa jag hurtigt ”God morgon! Pigg & vaken idag?” med ett varmt leende och alltid beredd oavsett svar. Ibland blev det ett halvirriterat ”Nä!” eller i bästa fall ”God morgon” ❤ eller en kram från en av de där särskilt goa kollegorna som mötte min blick och gav mig en kram för att de visste och såg ❤

En del av mig kan sakna gemenskapen med vissa, men den större delen av mig är så himla tacksam för det som är just nu.

Jag jobbar rätt mycket nu också, men allt ses inte som jobb av andra. Men jag är mitt varumärke hela tiden i allt jag gör. När jag var anställd mättes allt i timmar = lön/arbetad timme. Så kan jag inte ha det nu som liten egen företagare. Där mäts allt i andra termer och formler.

Min egen motivationsbild de dagar när allt känns motigt.

Styrka, mod & en massa jävlar anamma!

Ibland duggar det tätt av olika slags motgångar att bemöta. En av de största motståndarna är den där otroligt fjantiga lagen som ingen säger sig gilla, men ändå… om de erkänner för sig själva, är det många som är anhängare av den – ”Jantelagen” som så många hävdar inte finns, men tydligen ändå verkar göra det.

Att gå sin egen väg. Att lyfta blicken och se framåt, gå på sin känsla och följa det som känns rätt oavsett. Det krävs stor styrka, massa mod och ännu mer massa jävlar anamma! Alla fixar inte det, helt förståeligt. Ibland fixar jag knappt heller det. Har gått i däck ett antal gånger. Men känslan ovan, det jag bad er föreställa er om hur en morgon kan vara nuförtiden… det motiverar mig, får mig att ställa mig rakt upp och jag VET inom mig att jag bidrar med så mycket fint i livet.

Jag skojar inte när jag skriver att vägen till Feelgoodlivet inte är helt enkel, MEN den är så himla värd att ta sig framåt på. Den provocerar massor. Mycket av det som inte följer gamla traditioner och vanor stör andra.

Men om vi vänder på det, som jag själv fick göra ganska många gånger innan jag vågade ta de där berömda stegen jag tog. Jag tittade på de delar av mitt liv som behövde få acceptans för att de alltid skulle vara som de är, eller i alla fall under lång tid framöver. Så ställde jag mig frågan om jag skulle orka, skulle jag klara ställa mig rakt upp så som jag behövde och springa i det där förbaskade ekorrhjulet (varför det nu heter det, när det väl är hamstrar som springer i ett sånt)?

Svaren gjorde delvis ont. Delvis kände jag mig helt kass som visste att jag inte skulle klara det. Jag skulle kanske få gå in i ny utmattningskänsla, jag skulle kanske få vara sjukskriven igen, jag kanske bara skulle lägga mig platt?

Jag tog helt enkelt tag i det!

Eller så kavlade jag upp ärmarna och tog tag i livet på det enda sätt jag kunde komma på. Det jag fann var en särskild fallenhet för att ge behandlingar som gör gott för andra och som i sin tur fick mig att känna mig glad, må bättre och nästan häpen över att jag var så pass duktig på något jag inte ens kunde föreställa mig! Jag fann också förmågan på riktigt att kunna förmedla mig både genom att hålla i små föreläsningar, skrivandet som tog fart, hemsidan jag stolt gjort helt själv osv osv… Jag var lite paff själv, men på något vis så ville jag våga prova att starta mitt eget företag. Det gjorde jag för 6 år sedan och jag har fyllt på med andra delar, tagit bort och skalat av en del igen, för att släppa fram och ge plats för nya saker som är på gång nu. Livet blev mer meningsfullt, mer spännande och jag har fått möta så många människor under de här åren. En del har inspirerat mig massor och varit en del av arbetslivet ett tag för att sedan fasas ut när den delen kändes färdig, men jag är så tacksam över precis ALLT. Erfarenheter lär man sig alltid något av och sedan väljer man vad som ska sparas och användas vidare.

medvind vs motvind

En del i att vara egen företagare är att det är lätt att bli påhejad i medvind med många klappar på axeln. Men lärdomarna är att det gäller att stå stadigt själv när det inte går lika bra, när man är i svackor, när det blåser motvind… för då är påhejarna färre och lätträknade. Det bästa är att det blir som en naturlig rensning, där det sköts själv och en själv vet vilka som finns där oavsett.

Alla vill helt enkelt inte se dig lyckas! En del vill få säga: ”Vad var det jag sa, det där kan ju aldrig gå, det visste jag väl!”. Men de flesta bryr sig verkligen inte alls och just det här, det kan faktiskt kännas mest. Det är som att stå utanför. Det pratas om jobb över allt, men du själv blir utanför samtalet för du ”jobbar ju inte”… Men jag struntar i sånt numera. Jag tänker att det ingår. Jag söker andra, som bryr sig, som förstår och vet. Helt enkelt likasinnade. För ni ska veta att inom den branschen jag är, så är det inte alla som ens anser att jag är egen företagare. Jag är lite i en slags gråzon. För mitt resultat kan inte mätas i diagram och staplar på samma sätt som de stora företagen kan göra. De som vinner alla fina prestigefyllda ”äror” på företagsgalor och näringslivsdagar.

Jag gör en enorm skillnad med mitt lilla enmansföretag. Jag får människor i alla slags yrkesgrupper att må bättre, jag hjälper dem att ta sig upp ur svackor, fyller på med energi och välmående för samhällsinvånare som sedan kan göra skillnad och insats på sitt vis. Alla fyller sin funktion, alla är viktiga oavsett. Fast det där är en helt annan historia, som kräver sitt eget inlägg 😉

Nu avrundar vi

Det är dags att gå ut med Sune. Det är dags att ta tag i dagen vidare och göra skillnad. Det är så mycket lättare att göra det nu för tiden efter dessa härliga morgonstarter 🙂

Ha en finfin dag! Kram Jill

Rensa & avsluta

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

Lättare att andas

Att rensa både mentalt och fysiskt har kommit smygande till mig den sista tiden. I varje vrå av mig själv så känner jag att det behövs. För varje sak eller känsla jag lyfter, tittar på och tar ett val att rensa eller spara så lättar trycket över bröstet.

Jag har väntat alldeles för länge med det här personliga projektet. Kanske fanns inte ork och motiveringen tidigare, kanske behövde jag komma till en viss punkt innan sparken i häcken fick mig att kavla upp ärmarna? För mig kvittar det. Processen är igång om än lite långsamt och helst när energin känns tillräcklig. Men jag går på känsla och plötsliga infall och då sätter jag fart ordentligt.

Mitt finaste och bästa måtto när det gäller den mentala biten.

Stor brasa

I ärlighetens namn har jag rensat en hel del de senaste åren. För några år sedan satt jag en hel dag på helgen och eldade upp massor av gammalt. Under hela mitt liv, sedan jag var gammal nog att skriva, så har jag just skrivit. Där fanns allt möjligt att hitta i mina sparade lådor. Det började med spretiga och på barns vis naiva texter men med starkt innehåll, till tonårskänslor med starka ord, till ung vuxens förtvivlan och tusen frågor till… ja allt. I alla år sparade jag dem för vad och vilket syfte? Undrade jag när till slut då satt där på golvet framför kaminen och rev ur tusentals papper från dagböcker, anteckningsblock i A4 format, brev, teckningar… I alla år, alla flyttar hade de där lådorna flyttats med och ställts undan. Känslan när jag satt där i hettan från kaminen var ”tack gode gud att jag nu äntligen bränner upp skiten så ingen annan får läsa den”!

Så lämnade jag en del av minnena (de flesta, då de inte var bra) för att försvinna upp i rök. Det kändes skönt och som ett statement. Men alla som rensar mentalt vet att det är som att skala en lök. Det är många lager och det kan svida rejält beroende på hur stark löken (minnet) är. Så acceptansen har fått infinna sig i att även om jag då brände upp dem så måste jag i mitt hjärta, min själ förlåta och släppa iväg dem som på moln så de kan sväva iväg, bort från mig och upplösas.

Ett pricksäkert budskap

Jag hittade en sådan talande text för ett tag sedan som jag sparade ner på min dator. Kanske den kan hjälpa någon mer än jag, vet jag att jag tänkte då. Och ja, självklart kan den det! Att bli äldre är en del av livets godhet, om vi får privilegiet att hänga med. Att både förlåta och älska sig själv är viktigt, faktiskt viktigare än jag först kunde ana. För ärligt så trodde jag inte att jag kunde älska mig själv, jag trodde inte att jag var värd att älskas av någon. Jag var i många år upptagen med att skuldbelägga mig själv för i princip allt. Nu är jag på upptäcktsresa på min inre bana, lär känna mig själv och är så mycket mer förlåtande och kärleksfull emot mig själv än jag någonsin varit förut. Det går framåt i små mini pyttesteg 😉

Kärlek ❤ ❤ ❤

Igår hamnade jag på golvet framför en av de orensade garderoberna i sovrummet. Där kläder ligger i högar intryckta, som tyvärr inte passar just nu då kroppen passade på att växa när jag var sjuk och den biten inte alls tagits om hand… Ska öva vidare i att älska min kropp som den är just nu ❤ och se framför mig hur ångesten som lagt sig över mig sakta smälter bort och skulpterar fram mig själv igen! Fast den här gången mycket starkare fysiskt än tidigare versioner av mig själv. De där hyllorna ska rensas och spara på det som jag tror att jag vill använda igen. Det andra skänks till välgörenhet.

det finns en mening med allt

Återigen hittade jag en ”blandlåda” som blivit kvar, som jag missade. Jag började kika i den. Hittade en del texter och det kändes som att denna låda var kvar dels som en påminnelse och för att den behövdes, av olika anledningar, just nu i det som är nu. För mig handlar lådorna om förlåtelse mestadels. Förlåtelse för mig mig själv, mitt inre arbete som behöver göras för min skull. Inget för någon utomstående att se. Alla människor bär på sitt eget ansvar hur de är, hur de vill vara emot sig själv och behandla andra. Vad de vill ge och få tillbaka. Så också för mig.

Så för att ta det där snäppet vidare i ännu mer harmoni i själen så kommer jag rensa även här i blandlådan nu. Det är dags för ännu en låda att skåda 🙂

För varje grej jag tar upp, tittar på, känner in och sedan väljer att rensa bort så känns det väldigt skönt inombords. Jag tror att jag är redo för att fortsätta gå min livsväg med ett lättare bagage och OM jag känner för det, så kan jag låta något nytt få komma med på vägen, för det börjar finnas plats för nytt, för spännande saker. Det spelar ingen roll hur gammal jag är, min nyfikenhet är en av de egenskaperna jag är mest glad för 🙂

I hela ”den stora processen” så rensas och slängs det friskt i sonens garderob, köksskåp, tvättstuga, toalettskåp mm mm… Även här så känns det lättare att andas för varje liten pinal som jag rensar bort då den inte längre fyller sitt syfte här hemma.

Det var meningen att jag skulle hitta blandlådan nu. Det var meningen att jag skulle läsa mina rader jag skrivit just igår. Nu är det meningen att en ny brasa ska flamma upp, för nu är jag helt redo att ta den där sista stora lådan i besittning och släppa taget. Jag är glad och tacksam för att jag använt mitt skrivande till att lätta mitt hjärta, så jag inte hållit allt inom mig. Det har fått pysa, även om raderna efteråt mest känns… tunga. Insikten finns också att jag idag inte bär på lika många rader som måste skrivas i ett visst modus, vilket är bra. Men samtidigt finns insikten om att pysa ut inte varit något jag ägnat mig åt på väldigt länge. Jag har en idé om hur min ”pyskanal” ska vara från här och nu och framåt.

kan min väg hjälpa?

Allt jag skriver här i bloggen är mestadels personligt. Jag tror inte på att hela tiden pratskriva i någon slags ”såhär visar studier” formen. Visst lyssnar vi bättre på djungeltrummor och riktiga äkta människors egna historier? Visst känns det ärligare och mer sant? För varför ska man bara visa en glättig yta när vi behöver få känna en samhörighet, en slags bekräftelse på att fler än man själv går omkring med knastankar, ångest och ledsamheter – också? Blandat med ett gott liv, tror jag att många känner. Det är lätt att känna sig skamsen, som att man klagar, trots att man har tak över huvudet, mat på bordet och lite pengar på kontot. Vi får lov att känna, tänka och va mänskliga vi också, vi med livets förnödenheter under mestadels kontroll. Kanske är det just den känslan att vi inte har någon rätt att få känna att livet är pestigt, som det blir uppdämda känslor inombords som på sikt orsakar ett inre kaos? För vi skäms, för att vi mår så dåligt trots att vi enligt yttre synen på välfärd, har det så himla bra!

Kanske skulle vi bara säga till oss själva att det är ok att känna saker oavsett levnadsstandard?

Kanske borde vi sträcka ut händerna för att ge av oss själva till andra och låta det synas, det där mindre vackra som också är livet?

Kanske skulle pressen och stressen minska om vi fick va oss själva utan att skamset gömma undan allt som inte är en glättig yta?

Jag hoppas och önskar att mina rader, min ärlighet, min historia kan inspirera dig att se över det som kanske skaver och framför allt hoppas jag att du släpper prestationskraven.

Det är OK, så himla jätte OK att vara precis som DU är!

Kram Jill

De där ”grådagarna”

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

känslosvaj

Så vaknade jag upp igår på morgonen, en ny vecka och solen strålar… fast själv slog vemodet an inom mig direkt. Vissa dagar börjar helt annorlunda än man tänkt sig. Det var en märklig känsla som liksom bara skvalpade runt inom mig igår. Ibland vet man inte varför man vaknar och har vissa känslor, men igår så poppade det upp direkt vad det var som gav tryckkänslor över bröstet och fick min hals att krampa lite, som om jag helst bara ville gråta en skvätt. Det är ok att göra det…

Men planen blev att ta en morgonpromenad i sol och blåst, ja nästan i storm och låta vinden rensa bort. Promenaden gick ner mot hamnen och havet med friska vindar som tog tag i oss, lille Sune voffs och mig. Klockan var halv nio på morgonen, sonen hade åkt till skolan och jag skulle jobba hemifrån. En hel del annat än behandlingar att sköta om i ett litet enmansföretag.

Så jag tog en blåsig promenad och hoppades att det skulle sudda bort vemodet…

Så satte vi oss på en bänk i lä

Genast när vi kom ut på promenaden så kände jag att benen var sega och liksom tunga… solen lyste på oss och vindarna var verkligen så friska som jag hade föreställt mig. Vi gick ganska sakta och just igår passade det utmärkt att Sune ville nosa på grästuvor, murar och annat spännande. Ena passagen går genom en liten magisk skog där vi går på en cykelväg som leder oss fram till en av de vackraste utsikterna jag vet och sedan vidare ner mot hamnen och havet.

Stegen är tunga, andetagen är djupa, som att jag kippar lite efter luft och jag försöker tänka att jag andas in ny frisk luft och energi och blåser ut all konstig ångest och ledsamhet. Sakta… djupa andetag… och så är vi tillslut nere vid havet. Allt det vackra omsluter mig, men ångesten fortsätter bulta inom mig. Vi går förbi och kikar till vår båt som ligger där och guppar i vågorna. Jag ler lite, för vi älskar verkligen vår lilla båt.

Ett magiskt morgonljus som genast fick mig att se skönheten och storheten i ”det lilla”.

Vi gick ut en sväng på bryggan jag och Sune. Jag bara stod där som ett fån och blicken landade nånstans långt borta. Sen gick vi vidare mot hamnen och så bestämde jag mig för att vi skulle sätta oss en stund vid flaggspelet, lite i lä för vinden och njuta.

Här stannar vi en stund, kom och sätt dig hos mig, sa jag till Sune. Han satte sig fint och liksom jag, blickade ut över vattnet en stund.

Insikterna kom till mig. Jag tänkte att de skulle göra det, när jag fick komma ut och frisk luft genomströmma sinnena. Så jag följde min känsla och gick igenom det jag behövde fronta. Det gjorde lite ont, men jag är inte rädd för smärtan. Jag är mer rädd för vad som händer när jag inte tillåter mig att känna och gömmer undan den inom mig. Så jag samlade modet, viskade tyst det som måste sägas. Sune satt helt stilla en stund vid mina fötter.

livet har sina ups & downs

När jag viskat färdigt så rann känslorna iväg en bit, jag fick distans, men var långt ifrån färdig. Ögonen sved, hjärtat bultade lite för hårt och jag var ändå tacksam att jag vågade se det som måste ses.

Ännu ett lager är redo att skalas av sa jag tyst, reste mig och föreslog för Sune att vi skulle vända hemåt igen. Han hoppade glatt ner och vi går vår lilla promenad tillbaka hemåt.

välja glädjen

Jag är en person som mestadels väljer glädje. Att se det vackra. Att ha förmågan att i det som händer, hitta lärdomar och viktigheter som leder framåt i positiv riktning.

Men jag är också den djupa, eftertänksamma, känsliga människan som ibland måste dra sig tillbaka. Som behöver tillåta mig att känna av de där ”grådagarna” och i detta vara extra snäll emot mig själv. Ibland hamnar jag i ett läge där jag bannar mig själv, känner skuld och tänker att jag är en dålig människa. Det är dumt att tänka och känna så, men faktiskt får även detta ta en viss plats.

Men till slut så brukar jag kunna vända de dagarna relativt snabbt och försiktigt putta upp mig själv igen på banan. Kanske för att jag tillåter det att storma inombords numera? För att jag vet att stormen bedarrar och lugnet kommer tillbaka igen? Precis som att efter regn kommer solsken, så vet jag att de mörka stunderna inte varar för evigt ❤

trygg kunskap

Det är en trygg kunskap att veta att livet vänder uppåt igen. Varenda gång jag har en mindre bra dag, så vet jag att det kommer vända och bli bra igen.

Det var en tuff dag känslomässigt igår. Det satte sig i kroppen och jag tackade för att jag inte hade några bokningar igår. Annat här hemma skulle skötas om och jobbas med, men det fick vänta. Min kropp sa ifrån på en massa olika sätt. Allra mest var jag så trött så jag inte orkade göra och utföra. När kroppen ropar det här till mig så finns det en sak att göra: VILA… På eftermiddagen började ögonen svida så pass mycket att jag inte kunde se ordentligt. Min man kom hem lite tidigare än beräknat och han körde mig till apoteket så jag kunde köpa ögondroppar och rengöring. Som att det var förutbestämt det med ❤

Knyter ihop det här

Så vad vill jag säga med det här inlägget? Jo, att alla människor har de här dagarna när man känner sig skör, när hela livet känns motstånd och om du stretar emot för mycket så blir det bara ännu jobbigare.

Du behöver inte alltid vara på topp och högprestera.

Det är ok att känna sig låg och liten.

Acceptera och tillåt alla känslor. Ingen, absolut ingen är så där himla klämkäck alla dagar i veckan, alltid, varje minut. Men känn samtidigt en tacksamhet över kunskapen att även en skitdag har sitt slut och en ny dag kommer, faktiskt med helt nya förutsättningar.

Hitta dina små lösningar på hur du kan vända din dag. Vad tycker du om att göra?

Själv stannade jag upp flera gånger igår på vår promenad och tog små ögonblicksbilder på det vackra som kom framför mig. Det är ett sätt för mig att stanna upp i livet och se det vackra i det ”lilla” som jag har mitt framför mina ögon. Jag höjer min blick och verkligen ser det jag har omkring mig. Det mår jag bra av.

Vid andra koppen kaffe idag slår det mig hur vackert det är när solen lyser in genom lilla köksfönstret och hur bra jag har det i mitt liv, trots att det dippar känslomässigt mellan varven.

Livet är verkligen här och nu. Jag gör mitt bästa för att hänga med i livets upp och ned gångar. Det svajar lite idag också, men inte alls som igår. För mig handlar inte livet om att lägga upp en glammig yta hela tiden, utan att göra mitt bästa för att vara närvarande här och nu, så ofta jag förmår mig och jo, jag får påminna mig emellanåt.

För mig blir Feelgoodlivet extra tydligt när jag är sann emot mig själv, när jag vågar vara både hög och låg på livet.

Idag förlåter jag mig själv på djupa plan. Jag är medveten om att jag har en del arbete att göra för att må ännu bättre. Jag vet att jag behöver ta hand om mig själv och framförallt vara både snäll, tillåtande och förlåtande.

Jag önskar dig som läser mina rader en riktigt fin dag! ❤ Kram Jill

Lättare sagt än gjort

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

När man vet och förstår

Ändå är det svårt… att bara vara jag eller du. Fast jag vet att jag duger precis som jag är, så kommer de där tvivlen som gör att den där låga känslan bara infinner sig. Känslan av att bli betraktad, värderad, sedd utifrån och inte för den jag är.

Det där är inga bra känslor. Ändå flyger de på oss alla när vi minst anar det. Eller när vi presterat, varit på tå alldeles för länge, för att blidka och vara till lags… för att duga åt andra.

Plötsligt märker vi att vi inte märks. Att ingen lyssnar eller är uppmärksam. Du/jag är helt enkelt inte sedda längre.

I stunder av ensamhet kan jag ge mig själv tid att tänka. Tid att känna och så småningom också känna vad som är värt att hålla fast vid i livet och vad som börjar bli dags att släppa taget om.

Vi väljer inte alltid det vi möter i livet. Men vi väljer hur vi ska bemöta det. Fast kanske vi just i mötet av det som skedde inte var redo att tänka klart, därför att vi inte alls var beredda på vad som komma skulle… Men sen, efteråt när vi fått tänka och känna. Det är då det är dags att ta ställning, ibland göra om och göra rätt, sträcka ut en hand eller faktiskt låta det rinna iväg åt ett annat håll, att släppa taget och gå sin egen väg.

Även den som är rädd att förlora, den som är rädd för konflikter och jobbiga stunder, måste tillslut komma till vägs ände och ta beslut. ”När du har fått nog – då går du din egen väg”.

Om du som läser just det här kämpar med något… så fann jag det här budskapet som jag förmedlar vidare till dig som behöver läsa, just nu, i din egen fight i livet.

Du är god nog! Du är värd det bästa! Låt ingen trampa på dig mera nu!

Så vad säger du?

Är det dags att ta ditt beslut nu?

Vad är viktigt i Ditt liv? Vad vill du göra? Hur vill du leva? För vem vill du göra allt ditt hjärta kan erbjuda? Vem vill du älska? Vem vill du vara?

Jag vet själv att längtan efter att skratta ännu mera, längtan efter galet mycket kärlek till allt mitt liv ska innehålla framöver, längtan efter äventyr och nya upplevelser kommer ta mig ett steg till med siktet inställt på att leva ett feelgoodliv ❤ Jag behöver bara få duga precis som jag är ❤ Jag dömer ingen för deras val och jag kommer inte själv låta mig dömas för mina val. Du & jag – vi är Good enough!

Namaste! / Jill

Räkna inte ut oss svenska medborgare helt!

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

I mina anteckningar 31/8:

”Räkna inte ut oss svenskar helt. Det finns en urkraft där inom oss, men den sitter djupt och har fastnat i trygghetens boningar efter årtionden av räkmackeglidande genom livet. Kraften och tron på vår styrka som jag VET att vi besitter – den vill jag vara med och påverka NU!”

Jag sitter i bilen på väg till goda vänner lördagen den 31/8. Min man berättar om Björn Ranelids inlägg om kvinnan i Malmö som blir brutalt avrättad med sin lilla bebis i famnen på öppen gata, skjuten i huvudet… jag har läst inlägget nu… och känner hur det kokar inombords.

Klicka på länk nedan om du inte redan läst.

Idag läste jag Anny Blombergs inlägg också på facebook och förfäras… min kommentar när jag delade inägget blev från hjärtat: ”Herregud! Magen vänds ut o in när jag läser och tårarna bränner och faller… ALLA borde stå och skrika: ”NU RÄCKER DET!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!”

Hon skriver om Lotta, Fadime, Frida och Nella ♥️ och att de idag fått en syster till i himelen efter avrättningen i Malmö… https://www.facebook.com/anny.blomberg?__tn__=%2CdCH-R-R&eid=ARCI9fXFpkf8w_9ibxKbLvJfOfB3U4sG1Lz__5J-lRzbh4yQY8sjlBnRvC551v08DUrKWqSdNEkHZ-S2&hc_ref=ARTfWCgHN6tB-3WwPFzptFT1Diykoj3LLGzoNdTrAn5i5BTutyOSOCzLmjaDEeSPKEY&fref=nf

Nej, vi ska inte ha fokus på det onda

Men vi får heller inte va så jäkla naiva att vi slutar bry oss! Skriker det direkt inom mig. Med kärlek räddar vi världen, DET är jag helt övertygad om, att det är enda starka strategin att älska sin nästa och vara ödmjuk och visa empati för alla. Fast den dag en person/individ bryter lagen och begår allvarliga brott/mord/våldtäkt mm, missbrukar personen/individen också sin rätt att direkt mötas av kärlek och förståelse. Faktiskt!

VAD är det som ska till för att just DU som läser ska reagera och agera? Ska du fortsätta sitta i soffan och bara scrolla och slött tänka att du ändå inte kan göra något åt det? Eller ska du göra det lilla man kan göra du också och säga din mening, skrika ”NU RÄCKER DET!!!!!” och dela inlägg, säga ifrån när människor förnedrar och talar illa om andra, säger nedlåtande kommentarer om kvinnor och JA det här måste du göra HELA tiden.

JAG tänker fan inte va tyst längre.

Jag tänker att alla borde idag, imorgon och när helst det behövs skrika ”NU RÄCKER DET!!!!!!!”

Vad kan väl lilla jag göra?

Börja med att dela information. Våga vara medmänniska. Det handlar inte om att vara misstänksam mot alla män eller tro att alla kvinnor blir misshandlade. Men en delning om vart man kan vända sig är ett litet steg. En hand på axeln till en kvinna som inte verkar må bra, kanske en vänlig blick, en vänlig fråga om hur det är kan vara avgörande?

I min kommun har vi en kvinnojour http://www.kvinnojourenembla.se/

De tar emot bidrag på bankgironr: 105-7389.

Behöver du som kvinna hjälp kan du kontakta dem anonymt på mail: info@kvinnojurenembla.se

eller ringa dem på 0456-13100.

Jag tror på oss och styrkan!

Den finns inom oss alla. Men vi har glömt av den lite. Många av oss lever ett skönt och tryggt liv och det ska vi fortsätta göra såklart!

Det här inlägget gäller inte enbart för alla kvinnor jag känner utan även för alla män jag känner och alla som eventuellt tagit sig tid att läsa här.

Jag känner många starka, kärleksfulla män som är pappor, äkta make, sambo, son till sin mamma, bror till sin syster osv… NI behövs här i detta!

Vi lever i ett vackert land! Det är mestadels tryggt och gott att leva i vårt land! Vi ska inte duka under för rädsla och förtryck, våld och hot! Aldrig ska vi vika oss för detta!

Men om vi fortsätter blunda, inte bry oss för att det inte denna gången heller gällde oss personligen, så kan allt det där hemska bara fortsätta och det är inte bra… jag tror att de flesta av oss aldrig kommer utsättas för de här farligheterna och det känns ändå gott i hjärtat.

Det gör någonting med oss när vi inte öppnar upp och visar medmänsklighet för även de vi inte känner. På sikt göds rädslor och vi blir rädda för de vi inte känner, för det som inte är likt vårt eget.

När vi sträcker ut en hand, när vi vågar lära känna främlingar och olika från oss själva, så händer också något inom oss. Vi får kanske nya vänner eller i alla fall bekanta. Vi säger hej och tjena och plötsligt är världen lite större, lite mera ofarlig, och de vi lärt känna tar oss ibland med bland ännu mer vi inte känner till idag. Vi kanske till och med vågar tycka att det okända blir lite mer spännande och sträcker ut händerna fler gånger?!

Vet ni vad det innebär i det lite större perspektivet? Vi blir fler som känner varandra, vi blir fler som bryr oss om varandra, vi får fler vänner och bekanta och det gör oss starkare, ger oss större goda krafter att bry sig om varann, att inte blunda och titta bort.

Men… var börjar jag?

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: ”Gå hem och älska din familj. Känn tacksamhet och SE allt vackert du har omkring dig, njut av ditt liv och det du skapat. När du tillåter dig att känna allt det där fylls du av värme, kärlek, harmoni och lycka. Dessa tillstånd sänder du ut omkring dig och gott föder gott vidare. Det är helt sant!”

”Räkna inte ut oss svenskar helt. Det finns en urkraft där inom oss, men den sitter djupt och har fastnat i trygghetens boningar efter årtionden av räkmackeglidande genom livet. Kraften och tron på vår styrka som jag VET att vi besitter – den vill jag vara med och påverka NU!”

Är det dags att vakna nu? Jag tycker att alla borde svara JA på den frågan! Tack för mig!

Jill Lagerqvist – positiv förespråkare för att fler ska leva feelgoodlivet!

Kärlek – Omtanke – Respekt!