Vem vill va normal?

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

Nä fy fan, alltså vem vill va normal som alla andra?

Vem har sagt att det är bra att va normal? Jag är inte normal i alla fall! Orden kommer från min son när han uppspelt och glad är hos en av de goa frisörerna, där jag jobbar, nu i veckan ❤ Han är lite speedad, det märker jag. En blandning av en nervositet över att han har lätt för att bli yr (får blodtrycksfall) när han ligger bakåtlutad vid hårtvätt och sedan är han glad och upprymd för att han vet att han är i en trygg miljö med massor av söta tjejer som han gärna stajlar lite för 🙂

Sån är han, min son… helt underbar på så många sätt. Han både vet och inte vet att han är lite annorlunda. Han är charmig för det mesta, helst där han känner sig trygg. Ibland dämpar jag honom lite, den ständiga pedagogiska mamman som alltid vill lära, visa där gränserna går, visa honom för att han ska göra sitt bästa för att anpassa sig till de sociala koder som finns överallt, för att skydda honom från… jag är så invand vid lärandet, förberedandet mot vuxenvärlden, att bli självständig, klara sig lite mera utan mamman, utan vägledningen. Sakta, sakta går det framåt. Han klarar sig ❤ Han klarar sig bra ❤ Jag ler och blir varm inombords, för jag vet i mitt hjärta att jag har gett honom allt jag förmått, kommer göra så tills mitt sista andetag och sedan hoppas jag att det finns andra som älskar honom som jag, som tar vid och finns vid hans sida när han behöver… ❤

Jag vill inte dämpa för mycket, så ni vet. För ärligt – vem vill vara normal? Vad är normal liksom? ❤ Normalt är att få vara sig själv, så som man är och vi är alla unika och olika på vårt eget sätt om vi har modet att visa det.

Tacksamhet och stora känslor idag

Det började igår kväll egentligen, det där med de stora känslorna och idag kom tacksamheten över mig. När jag sa: ”Hejdå gubben, vi ses på söndag igen! I love you!” Mmm, hejdå mamma! – Tacksam över att få vara en närvarande och älskande mamma!

Igår kväll läste jag på sociala medier att det var den sk. internationella dagen för sörjande barn. Det fanns ett inlägg och en lång text om en kvinna som föreläste och pratade om vikten att hjälpa barn att sörja och så en lång utläggning om hur allvarligt det är när man inte får hjälp, vad som då kan hända osv osv… Det satte igång massor inom mig, liksom bara sköljde över mig utan att jag fick en chans att värja mig. Det följde med mig när jag släkte ner och skulle sova, så sömnen ville inte komma. Tankar om min egen sorg som barn kom över mig. Jag miste min mamma när jag var 6,5 år. Nyårsaftonen 1976. Det är så lite jag minns från de åren som följde, faktiskt nästan bara ledsamma minnen har fastnat om jag någon gång tänker tillbaka. Jag minns samtalet från mormor och morfar som satt inne hos mamma när hon tog sista andetaget, jag minns att jag svarade, jag minns mamma och pappas sovrum med orange 70-tals inredning, hur jag höll den gråa bakelit luren mot örat, hörde mormor säga att nu var mamma död, jag minns hur jag klädde på mig ytterkläder, hur jag gick de hundratals metrarna i snöfall och mörker, bort till vår vänfamilj, hur jag ringde på dörren, hur mamman i huset öppnade, hur jag sa: Hej, mamma har dött nu, hur mamman i huset – lek & busmamman som alltid tog sig tid för oss, för mig, svimmade… hur jag gick in i husvärmen, till de andra barnen på nyårsfesten som förmodligen kom av sig, som förmodligen blev en sällsamt sorglig kväll…

Jag minns hur jag avskydde att det ringde på dörren hela tiden tiden efteråt och alla blombud som kom. Jag minns särskilt en gubbe som kom på cykel, lämnade blommor och sa ”Stackars lilla flicka” Jag blev illa berörd av de orden, de förföljde mig länge.

Nej, vad jag minns så fick jag ingen hjälp. Däremot så fortsatte insatserna med hjälp för pappa att ta hand om mig, passa mig, så han kunde jobba och försörja oss. Nu ska jag inte skriva mera minnen, det är min sorg.

Strategier för överlevnad

Jag lärde mig knepen. Livet gick vidare. Det skulle bli massor av utmaningar. Jag tar dem inte här. De har format mig till den jag är. Det som hände alla de ”svarta åren” som följde kan aldrig bli ogjorda. Dagsläget idag är så mycket viktigare just nu, Jill 49,5 år, är stabil. Jill jobbar på det ständigt. I artikeln från gårdagen stod det: ”Sorgen går aldrig över, men man lär sig leva med den”. Jag har levt med döden nära mig hela livet nästan, som en slags följeslagare. Självklart har det påverkat mig!

Tidigt, innan jag själv var medveten om det, lärde jag mig ta på clownmasken.

Den här masken har varit min trygghet. Bakom masken kunde jag gömma mig, jag precis som alla andra som också hade masken som en trygghet. Det var ingen falsk trygghet, den var livsnödvändig! Det var en överlevnadsstrategi som funkade ofta! I hemmets mörka vrå, när man kunde ta av den, kunde man falla ihop i en trött hög, men den höll en uppe och var en trygghet många gånger. Ibland i bilen på väg till jobbet, föll tårarna hejdlöst, men några minuter innan jag parkerade så föll masken på plats och den stärkte även upp insidan på något märkligt sätt. Jag är tacksam för clownmasken på många sätt! Det är inget fult eller falskt enligt mitt sätt och se på det. För när jag fick vara ”clownmaskglad” så kände jag att det färgade livet med annat är svart och grått. Det läkte lite, bit för bit…

Jag var den ”jobbiga” kollegan – God morgon, pigg å vaken idag?! ❤

Vissa, några få, irriterade sig nog på mig. Men det struntade jag i, för jag fick ganska många på bättre morgonhumör och det blev emellanåt en varm god morgon kram sådär mitt på en tisdag morgon. Jag visste inget om kollegornas morgon och de visste definitivt inte något om min…

I alla år jag jobbade på företaget när min son var liten och under hela hans uppväxt så hade vi otroligt tuffa utmaningar, som det innebär att leva med en komplex diagnos med funktionsnedsättningar. Sömnbrist, oro, ångest, panikattacker, konflikter, okunskap, tårar… blandat med stressigt och pressigt jobb… klart jag var slut i rutan. Ett tag tappade jag förmågan att sätta på min clownmask, den ville liksom inte på och då saknade jag den enormt kan jag erkänna nu. Bilder på mig från den tiden gör bara ont att titta på, jag har rensat bort de flesta kan jag väl erkänna 🙂

Personlig utveckling sker stegvis genom hela livet

Vi blir aldrig så att säga färdiga. Vi utvecklas, formas och förändras hela tiden. Inget är konstant eller för evigt. Men efterhand som jag har blivit starkare och tryggare, ordnat upp lite i mitt inre kaos, mött mina demoner och svagheter, gjort dem synligare för mig själv, kommit till insikter – så står jag mer stabil än någonsin. Det kan också ändras, men just nu är det en viktig plattform för mig att stå stadigt på.

Kärlek, omtanke, respekt. I en tid av mitt liv när jag föll ganska hårt blev de här orden de som jag beslutade skulle bli mina ledord. De har följt mig i ca 17 år nu… ler lite, då jag tänker att de varit med så länge och ändå så var det inte förrän i somras jag inkluderade mig själv i dem fullt ut. Jag stod alltså utanför mig själv och såg på 🙂 Så plötsligt skrapade jag på min egen yta och släppte in mig själv i all kärlek, omtanke och respekt! Ny erfarenhet, att det nog var såhär det skulle va, jag skulle inkludera mig själv i allt det fina jag skapade!

Kanske kan jag lägga clownmasken i utklädningslådan nu?

Ja jag har faktiskt en sådan låda i tvättstugan. Fall i fall vi ska på maskeradfest! Det har jag varit på några gånger genom åren nu så den är fylld till bredden, men en så ”värdefull” mask kommer givetvis få plats! För jag tänker att jag kommer klara resten av mitt liv utan clownmasken nu! Ett stort steg och jag känner en tacksamhet över dessa tankar, att jag klarar mig själv, klarar allt jag vill, allt jag sätter mig för att göra och jag är en doer, en sån där boll på spiral som alltid tar mig upp igen även när jag får en fet käftsmäll. Jag vet att clownmasken ligger i utklädningslådan om jag behöver den, jag vet att jag är som ett spjut som står stadigt, fast förankrad. Det är en trygghet. Jag vet att jag kan, att jag har förmågan.

Det är en tacksamhet att känna att jag är inte ledsen mera, jag sörjer inte på det sättet mera, jag är förbi och idag tänker jag istället att det som varit, har varit, det släpper jag nu från mitt hjärta och har fokus på mitt liv här och nu, för här är det viktigare att vara än där, i det som varit som inte längre är min verklighet. Jag släpper min sorg mamma, du finns ändå inom mig i kärleken i mitt hjärta. Det är inte fult att inte sörja det förgångna längre ❤

Sorgen kommer alltid vara närvarande… ja kanske, men vem har inte genomgått sorg en eller flera gånger i sitt liv? Min sorg är min sorg, din sorg är din sorg och det ingår också i livet knäppt nog.

Jag är tacksam över att jag har fått leva och vara en viktig del i mins sons liv. Ambitionen och viljan är att jag ska leva länge till, finnas med i bakgrunden, vara trygg och stabil, frisk och stark så länge som jag någonsin kan för den jag älskar allra allra mest ❤

Hur ofta tar du på din clownmask? Är du redo att ta av den?

Ha en fin helg! Kram Jill

Publicerad av feelgoodbloggen

Jag heter Jill och jag vill dela med mig om mina tankar om "Det goda livet" och reda ut vad det egentligen är? Olika för alla tror jag. Olika är bra. Olika tillför alltid en massa positiva ingivelser och tillgångar. Ibland kommer nya saker in i livet som vi genast lägger in i mappen över saker vi tycker om att njuta av. Mat – motion – filmer – böcker – musik – fritidsintressen – konst – kultur – resor – äventyr. Det tillåtna, det vi läser i sociala medier, i hälsotidningar mm. De saker vi ska tycka om som vi gärna berättar om för andra. Ändå mår så många av oss dåligt. Har vi samtidigt i vår iver över att leva på topp skapat upp tabun och skämskuddar för att vi inte alltid orkar leva så? Följ med i bloggen när jag utforskar och hittar guldpärlor och förhoppningsvis inspirerar just dig som läser att leva mer i feelgoodkänslor och mindre i feelbadkänslor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Dos Gardenias

You are Good Enough!

Kunga Mamman

Mammalivet till barn med NPF. Om det som varit, blev och är

Kvisttales

Livsberättelser / Kunskap / Life stories / Knowlegde / Insights

Feelgoodbloggen

You are Good Enough!

Discover

A daily selection of the best content published on WordPress, collected for you by humans who love to read.

Longreads

The best longform stories on the web

The WordPress.com Blog

The latest news on WordPress.com and the WordPress community.

%d bloggare gillar detta: