När allt kommer omkring så är livet vackert tycker jag

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

Vi är långt ifrån färdiga med ”det här”

I den här oroliga tiden som vi befinner oss i blir informationsflödet, om ens möjligt, ännu mera fyllt till overload än tidigare… därför är vi inte alls ens i mitten av det som är, utan jag tror bara i början och naggar lite på kanterna. För det som händer är så mycket större än så.

För mig så kommer jag hela tiden tillbaka till att det handlar om att stilla oss, att stanna upp, verkligen känna i hjärtat på riktigt, börja använda vår hjärtintelligens på ett för oss västerlänningar i alla fall – helt nytt sätt att tänka på.

Vi är där det talas om ekonomisk katastrof som en av de största katastroferna…

Samtidigt kommer det nu rapporter om att kanalerna runt Venedig får allt mer klarare vatten och delfinerna letar sig nyfiket och lekfullt dit. Har de något att säga oss kanske? I storstäder där luftföroreningarna legat som en tjock äcklig och direkt livsfarlig dimridå har plötsligt solen börjat kika igenom och luften klarnat… vad säger det oss? På ganska kort tid har så omfattande förbättringar skett. Är det något vi borde lyssna mer på?

Det här är ingen liten kort händelse som vi ganska snart ska glömma bort och gå på i ullstrumporna igen!

Det här är ett skifte i världshistorien på planeten Tellus – vår jord – vår plats vi lever på.

Ju längre tid det tar för människor att vakna, desto längre tid kommer vi leva i det vi gör nu. Men egentligen vet vi ju, rejäla förändringar tar tid om vi ska få in nya vanor och livsstilar i vårt eget liv. Förändringar upplevs ofta som otäcka och jobbigt innan man övat tillräckligt för att få lite självförtroende, att det här är något jag klarar av. Vi är olika, vi lär oss nytt olika och i det här fallet är det ingen större behjälplig kvalité att vara så himla hjärnsmart OM du inte har en koppling till ditt hjärta. Se det som ett system, leta upp ett fungerande kopplingsschema och börja koppla om och om du kopplar rätt så kommer du känna det i ditt bröst, för där inne bor ditt hjärta. Det kommer spridas en varm känsla ner i hela magen, för det är där din smarta hjärna håller till. Det kommer bli tydligt för alla som har just det kopplingsschemat.

När alla resor till avkopplande resmål ställs in, rikta in dig på en annan slags resa! vad är viktigast när allt kommer omkring?

Jag har mina egna resor inåt att göra. För att finna balans. För att finna nya meningar. För att hitta kärleken inom mig på riktigt. Den här gången är det på riktigt riktigt.

Vi behöver titta inåt nu. Vi behöver rensa bort och släppa taget om det som inte tillhör oss själva nu, det som inte är för vårt eget bästa. När vi gör det – så hittar vi vår egen själsfrid. Det här är på riktigt.

Alla bilderna i det här inlägget har sparats ner i en mapp på min dator som jag döpt till ”Kvinnligt”. Alla bilder jag sparar vill bli sparade och sen kommer de passa in när tiden är mogen. De som skapat bilderna ville förmedla ett budskap som skulle spridas. Så min insats är att sprida dessa vidare ❤

Själsfrid – välkomna den!

Life is Life

Ha en fin dag! En dag i taget ❤ Kram Jill

Något långt mycket värre än…

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

Något långt mycket värre börjar sprida sig!

När den totala kollapsen står inför dörren och vi alla står rådvilla inför Corona, börjar nu rapporter spridas om något långt mycket värre. Det här är ett virus som främst sprider sig via fibernät och uppkopplingar i etern och som dimper ner helt oanmält och ”random” hemma i ditt eget hem. Det talas om att det är näst in till omöjligt att skydda sig för alla de som i nuläget har stängt av sina hjärnor och för alla dem som inte har haft sin egen hjärna påkopplad på länge, ja för dessa personer är läget milt uttryckt ”HELT KÖRT”!

Det nya viruset har givits namnet ”Hysterika 2020” och är något av de allvarligaste i modern tid, gissar jag, en helt amatörmässig självutnämd proffessor inom humanpsykologi. Det kommer inte gå att vara källkritisk i denna fråga, men vem bryr sig eller har tid att kolla nåt sånt ändå? Ni får väl bara lita på att ALLT är sant!

HYSTERIKA 2020

Symptomen är ganska enkla att lägga märke till. In och kolla flöden på främst facebook så kommer du lätt att känna igen dem. I Sverige brukar de kallas ”Krösamajor” eftersom de har samma egenskaper som den rollfiguren från Emil i Lönneberga (ett varnande finger som bör tilläggas är att du inte bara visuellt kan se om de är Krösamajor!). Det finns även de som är så kallade utropare och dessa kallar man ”Vargen kommer folket” och den sagan har jag ingen aning om vem som skrev, men vem bryr sig liksom?

Det är inte säkert att en Hysterika 2020 smittad person ser ut såhär, men det här är ett varnande exempel på vad som kan ske vid svår smitta. Nackspärren är vanlig förekommande sidoåkomma eller sk bivärkning på denna farliga smitta … hemskt är det i alla fall!

Det finns även ett annat enkelt självtest man kan göra som heter ”Finn fem fel”. Du kan lägga en till synes felfri bild framför en misstänkt smittad av Hysterika 2020, (till och med görs dessa tester ibland med två identiska bilder) och är man smittad av ”Hysterika 2020” så kan du ge dig den på att den smittade lyckas hitta fel på en felfri bild! Ett säkert tecken på smitta!

Möter du en sådan person i sociala media så är det enklaste sättet att blockera personen via inställningarna i din profil. Här krävs lite skills för att gå in i inställningarna, men om du inte är smittad/har hjärnan påkopplad så ska du se att det säkert funkar!

Möter du en person irl så dra fort som fan och hänvisa till avstånd och droppsmitta eller vad tusan som helst! Här hjälper endast hörselskydd med total dämpning av omvärlden. En Hysterika 2020 smittad sägs också enbart kunna samspråka om just Corona och att allt kommer gå åt helvete, därav hörselkåpor på som rekommendation när du beger dig ut i samhället.

Har ingen aning om de här är bäst, men vem bryr sig? Testa själv eller läs på är mitt råd! Jag googlade bara hörselkåpor och genast dök dessa gula upp som fångade mitt intresse boom!

”Allt kommer gå åt helvete folket” – dra till en öde ö tack!

När jag borstar mina tänder nu på morgonen kommer hela denna historia ovan i mitt huvud… jag får ett primitivt tänk och önskar alla ”skrämmare” med stora delar av massmedia inräknat, bort från folket! Bort till en öde ö där ni kan sitta och vara galna kring öppna eldar. Till slut tar vansinnet över, ni kommer flippa ut totalt och förödelsen kommer vara total… för ni alla skrämmare, ni är redan smittade och borde föras bort , sitta i tyst karantän utan vidare tillgång till cybernätet! Ni är helt klart mer livsfarliga än Coronaviruset.

Men jag tillhör ju ”Love & Light” folket…

Så jag tänker fortsätta sprida ljus & kärlek. Jag tänker fortsätta uppmana till lugn och sans. Jag kommer inte drabbas av paniken, för jag känner inom mig att det här kaoset har kommit till oss för att vi ska vakna upp och se vad som är viktigt något i livet.

Rapporter kommer redan som påvisar att det vi främst behöver göra är att visa respekt, omtanke och full vördnad för våra äldre från ca 75 år och uppåt, för de som har bakomliggande allvarliga sjukdomar, de som har bekymmer med hjärtat, högt blodtryck, diabetes och svagt immunförsvar.

Så det är självklart att vi ska vara försiktiga och följa råden om att tvätta händerna noga, hosta/nysa i armvecket, hålla oss hemma vid förkylningssymptom. Men… vi ska fortsätta (eller börja med att) leva, njuta, skratta, uppskatta, le, vara snälla, omtänksamma och andra fina saker som vi ska göra för varann. Det är för att vi redan för länge sedan (tyvärr) slutat upp med mycket av det här och gått in i egotänk, pengajakt, klättra på och trycka ner andra för att komma högre upp själv – som vi har fått denna kaosliknande situation att hantera. En av de största utmaningarna som vi har fått till oss och behöver hantera nu. En hel del av oss har i sina liv olika tuffa utmaningar vi lever med 24/7 sedan länge. Vi bör tillhöra ”Love & Light” folket hoppas jag ❤ för vi vet mycket som jag tror att Hysterikor 2020 inte vet än, men jag önskar innerligt att alla kommer till sans och börjar förstå vad som är viktigt…

Jodå, fru Lagerqvist kan sticka ut hakan hon också och knäppa till. Men mest är hon en ljuvlig person att ha att göra med. Jag tror vi andra kan bota de som drabbats av Hysterika 2020 tillsammans. Corona får vi låta de som faktiskt kan något i detta ärendet förmedla vidare. Massmedia tillhör allt som oftast inte dem 😉

Nu ska jag publicera det här ironiska inlägget innan jag ångrar mig och är chicken. Men vem bryr sig liksom?

Vad gör jag nu då?

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

Mycket

Just i detta nu är det befogat med uttrycket ”Det är lite mycket nu!”

Jag sitter i mitt kök hemma i lugnet med finstämd pianomusik i bakgrunden och myshunden Sune drar djupa suckar av välbehag. Här i hemmets lugna vrå. Jag smuttar på ett av mina goda hälsoteer jag har börjat sälja. ”Vitaminboost” – så himla gott och smakrikt. Stod och funderade på vad som passade bäst av förkylningste, infektioner, virus mm. Men i dagsläget föll mitt val på boosten, för det är det jag tror på allra mest om man känner sig frisk. Att fortsätta boosta och förhoppningsvis ha möjlighet att tackla viruset på ett lite bättre sätt. Virus finns alltid runt omkring oss, inget nytt egentligen… men den enorma kaosrapportering är i klass med ”Krösamajas” och den är inte bra. Jag tillhör den lugna delen av befolkningen. Jag ignorerar inte, men jag har tillräcklig kunskap för att inse att det är viktigt att behålla lugnet och inte gå i taket. Stress och onormalt hög oro rubbar alltid balansen i oss.

”Det är de små ljuspunkterna i vardagen som gör den stora skilnnaden” & ”I det enkla bor det vackra” /Ernst.
Så himla rätt han har i sina budskap. Fler borde inse detta!

Det är nu insikterna börjar komma

För en del kommer känslan av kaos att stanna kvar länge inombords. Efterhand kommer fler att sakta ner tempot, ganska ofrivilligt i början, men så småningom kommer en mer eller mindre känsla av acceptans att sprida sig. Till slut kommer de djupare suckarna att tas även av människor (syftar här på min coola hund). Snabba flåsiga suckar som går från oro/frustration/kaos teorier/panik till…. djupa suckar av medvetande, lugn, insikt om vad som är värt något på riktigt, harmoni, kärlek, respekt, omtanke, empati, gemenskap, lika värde, ja allt som många idag stängt av men som jag är övertygad om att det finns inom oss alla.

Vi kommer inte vilja backa tillbaka till den stress vi lever i nu och har gjort, den som bara ökat, gjort oss fartblinda, gjort oss mindre omtänksamma och fått egot att skrika ut sin vilja att det bara är jag, jag och jag som är viktig. Vi kommer vilja leva mer medvetet och se likavärdet hos varandra. Wow vad jag ser fram emot detta!

Omtumlande dagar

Viruset sätter sin prägel för alla nu, men det händer också andra saker i livet som skakar om.

Igår kväll kom budskapet om att en alldeles särskilt vacker människa lämnat livet. Hon berörde alla hon mötte på ett ovanligt närvarande sätt, hon gick ingen obemärkt förbi, hon hade ett vänligt ord till alla, hon sträckte ut sin hand till alla, hon gav så mycket av sig själv till andra. Hennes ”rosa livsglitter” ströddes generöst omkring sig. Vi är många som är djupt ledsna och sörjer henne nu. En del kände henne nära, en del mötte henne och tog henne genast till sitt hjärta. Hon lämnar efter sig 2 söner vars liv aldrig mera kommer bli sig likt. En enorm sorg, ett enormt tomrum. Hon lämnade livet i en tid av kaos och vi får fortsätta i hennes anda att påminnas om att vi själva också behöver strö rosa livsglitter omkring oss och runt alla vi möter. Det känns ännu mera viktigt och tydligt nu.

Vi vet aldrig vad nästa stund ger oss och vad som tas ifrån oss eller andra. Vi vet sällan när det är tid för oss själva att lämna detta livet och gå vidare in i evigheten. Jag känner en tacksamhet över att ha fått möta en sådan kärleksfull människa och en så stor sorg över att hon lämnat för tidigt. Ändå ler jag när jag tänker på henne. Vi ska leva alla dagar så mycket vi förmår oss ❤ inte vänta, inte slösa ❤

Tack fina för allt du gav oss andra!

Igår kom också beskedet om att stänga gymnasier och högskolor. Eleverna ska göra uppgifter och arbeta hemma på distans. Bra beslut tycker vissa, men inte om man går på särskolans läroplan av anledningar som gör att de här besluten inte funkar. Först BOM – det gäller alla! Några timmar senare dras beslutet tillbaka för de hann inte, i den stress som finns från alla håll, tänka klart och idag är min son i skolan. Däremot dras prova på veckan nästa vecka in. Inte blanda, inte umgås och riskera. Helt rätt tänk. Men vi hanterar en annan slags oro utöver den allmänna oron, så jag är oerhört tacksam och hoppas på att besluten fortsätter gälla.

Jag är lösningsfokuserad, drog upp nya planer och även om sonen inte inkluderas i dem så kommer jag ställa upp om behovet finns. Mer om det kommer kanske senare…

Vi behöver hjälpas åt och samarbeta i nytt tänk

Tänk dig ett samhälle där vi återigen ställer upp och hjälper varann. Jag bara vet inom mig att vi besitter den kraften, viljan och styrkan. MEN det krävs så himla mycket innan vi plockar fram det inom oss. För vi har helt enkelt fostrats om och in i en egoistisk era. Men jag tror vi kommer att se slutet på den eran nu och en ny som växer fram. Ju mer motstånd vi gör mot ”det nya” ju längre tid får vi möta utmaningarna, det är vad jag tror. Visst, det är ju bara mina tankar, men jag vet att jag delar dem med ganska många. Vi som tillhör de lugna, de reflekterande, de som söker insikter och annan mening. Vi känner att det är rätt väg. Vissa är inte där ännu, vissa behöver ta några rundor till innan medvetandet sjunker in. Vi är alla olika, även med det här. Tills dess kommer jag göra min del, det jag funderat på att jag kan bidra med. Kanske en pjuttliten del, men om alla pjuttar sin lilla del så blir det ändå rätt mycket kraft i det också.

Heja oss alla! Sprid rosa livsglitter omkring dig! Massor! Kram Jill

Under ytan

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

Det som inte syns…

Finns inte, eller?

Idag har vi dragit oss tillbaka. Reträtt – i hemmets trygga vrå.

Jag önskar ibland att jag bara kunde få vråla ut allt. Men jag får oftast insikten om att det här är vårt liv, det här är våra utmaningar och allt som oftast förblir jag tyst. Jag har nästan slutat gråta. För att det känns som att jag borde vara luttrad nu. Mamma i 20 år. Den luttrade mamman vill bara krypa ihop och få sova, få stilla sitt inre, bli kramad och omhändertagen själv. Vaggad. Struken på kinden. Få lätta på bördorna. Komma bort iväg och ändå inte.

”Men han har varit så glad och nöjd. Han har inte sagt någonting. Jag har inte märkt någonting.” Nix, det här är trygga mammans roll och tyngd att bära. Och nej, jag tycker inte synd om mig själv och jag vet att jag inte är ensam om dessa tyngder att bära. Jag är en av bärarna!

”Under ytan, finns stora och små. Under ytan finns det skratt och gråt, det finns mycket där som händer som vi inte kan förstå, men vi hittar alltid svaren, där i botten av oss själva. Under ytan”… (några rader ut Uno Svenningssons låt Under ytan)

Kikar in på dig

Du sover nu. Det är tidig förmiddag. Du ligger hopkrupen i fosterställning. Jag tog det jobbiga beslutet att du fick va hemma idag. Jag älskar dig så mycket! Jag vet och påminns om varför jag har gjort de val jag gjort varje dag. Och jag ska banne mig kämpa för att fixa detta! Tills mitt sista andetag (skriver jag lite dramatiskt…) ❤

Natten var jobbig och sömnlös. För många tankar som bultar inombords. Saker som inte kan sorteras, förstås, sägas. Som bara spränger där inuti. När tröttheten tar över och orken känns slut. Då brister tålamodet ut i frustration, i oro, i sorg, i ilska, i kärlek som svämmar över och inte vet var den ska ta vägen, hur den ska hitta in och lugna? Mamma Jill är trött. ”Efter regn kommer solsken mamma, det vet du väl?” Jag hör min son säga orden, fast han inte säger dem just nu. För så resonerar vi alltid när det ska vändas uppåt. Sedan han var liten. Vi säger det varje gång och vi har sagt det många gånger ❤ Jag vet för vem jag ”gör” det här.

Var är feelgoodlivet när man behöver det som bäst?

Jo, det är så att det är alltid närvarande. Idag var en bra dag att stanna hemma på. ”Bara” en av mina fina vänkunder som ska få en behandling och sedan fritt hela dagen plus lite välgörande fotvård för sonen i eftermiddag, det gör honom gott. Klart universum levererade en sådan dag när vi som mest behöver den! ❤ För i min Feelgoodvärld ingår det kanske ingredienser som inte är så vanliga, men det är mitt/vårt liv och jag är tacksam över den frizon vi har lyckats skapa upp här i vår trygga borg.

Vi ska laga god mat idag. Vi ska kolla på en film idag. Vi ska åka på fotvård idag. Jag hoppas på att få tjuva en kram! Innan fick jag många och långa, innan satt han i mitt knä varje morgon.

Efter regn kommer solsken mamma – det vet du väl? ❤ Ha en fin dag! /Jill

Pallas Athena på internationella kvinnodagen

Feelggodbloggen – Jill Lagerqvist

Regnbågskrigaren – Wonder woman!

Dagen till ära åkte pennor och papper fram. Satte på autopiloten och skissade lite. Denna gången la jag till färg, för jag tänkte att Pallas Athena är ju ändå Regnbågskrigaren och färg sätter lite extra finish 🙂

Skämt åt sido. Tänk att vi 2020 ska ha en internationell kvinnodag… Vad betyder den för dig? Jag skrev direkt från hjärtat de ord som jag tycker är viktiga att ha med sig varje dag i sin vardag.

Ikväll ska jag och en god vän gå på vår lilla fina biograf och se/lyssna på Mia Skäringers talkshow/föreläsning. Den kommer förmodligen locka fram de mesta av känslorna som finns där inne i mig.

Men i vilket fall, här är hon: Min egen tolkning av Pallas Athena – Regnbågskrigaren – Wonder Woman! Med skitviktiga budskap dagen till ära – Internationella kvinnodagen! Allt tjafts undanbedes! Håll dig med fötterna stadigt i jorden och va dig själv – alla dagar!

Kram Jill

Kanske en av de viktigaste resorna någonsin?

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

Acceptans

Igår kväll framför badrumsspegeln, när jag borstade tänderna och tvättade av sminket, kom den där starka känslan över mig i full kraft. Kanske är det jag skriver nu, något av det viktigaste jag skrivit… i alla fall på ett vardagligt plan. Det kommer beröra många, både de jag känner och de jag inte alls känner. För jag vet att det här är något som fyller så många människors tankar varje dag.

Tankarna om att inte tycka om sig själv sådan som man ser ut, hur man mår, hur man känner sig i fysisk form eller kanske snarare oform. Känslan av att ha tappat kontrollen och självkänslan.

Nu när jag börjat skriva på det här inlägget får jag känslan av att det här kommer bli svårt att formulera så jag får fram det jag vill ha sagt på ”rätt” sätt. Så att det inte ska missuppfattas. Så att det inte ska tolkas som dåliga ursäkter eller dålig karaktär, eller ja vad fanken som helst. Jag inser att det kommer vara vissa som väljer att läsa in annat i min text. Må så vara då! tänker jag sedan.

Vi hindras ofta av att vi måste tänka på omvärlden när vi känner något

Därför tystas vi. Vi tystar varann, vi tystar oss själva. Ska inte snurra in mig för mycket nu. Men vi är så upplysta om omvärldens alla jävligheter att vi inte vågar säga att vi inte mår så bra. Vi borde skämmas som har mat på bordet, tak över huvudet och kläder att ta på kroppen! Å ena sidan…å andra sidan…

Men på ett vardagligt plan, i vår egen lilla värld, så mår vi ganska dåligt nu för tiden av lite andra anledningar än tidigare. Vi jämförs ständigt. Mycket handlar om det yttre idag. Vi synas i detalj och domarna faller blixtersnabbt.

När jag börjar skrapa på ytan, när jag lyssnar in de människor jag möter, så slås jag oftare än jag önskar om den allt sämre självkänslan vi känner. Jag har funderat och min uppfattning är att vi är så matade från sociala media, riktad reklam i våra flöden, stora reklampelare överallt, stora reklamskärmar längst vägarna, på buss och tågstationer, på alla slags offentliga platser, på radion och vi kommer fan inte undan någonstans. Vi blir alla hjärntvättade, mer eller mindre, av det ständiga flöde och budskapen är så tydliga. Vi har stängt av vår egen hjärnas funktioner att vara kritiska, att vara ifrågasättande, att ens fråga vad vi själva känner och tänker inför saker och gått in ett totalt utslaget kapitulerande av inmatning. För att vi inte orkar annat längre? För att vi är så himla trötta. Man pratar om hjärntrötthet, hjärndimma. Jo tack, undra varför?

YTTRE INPUT OM DITT YTTRE!

Förändring! Bli någon/något annat! Uppdatera dig! Filtrera dig! Gör om dig! Ät det – ät inte det! Status! Kom å köp! Skräpa inte ner vanliga medmänniska! Vi kommer straffa dig kollektivt genom att höja plastpåsarna till 7 (!) kr/st! Spruta in botox! Fyll i, sudda ut, använd heltäckande foundation som tar bort varenda rynka! Lär dig ta bästa selfien med ”rätt” vinkel. Sträck på dig! Träna varje dag, helst si och så, annars… får du skylla dig själv! Förläng håret, sätt på lösögonfransar så du knappt kan blinka, fixa naglarna, putsa på din yta och glöm inte äta ekologiskt och veganskt, bli åtminstone ”flexiterian”! Använd håll in kläder under vanliga kläderna, fyll i läpparna och rumpan, håll in magen, retuschera bort alla skavanker! ALLA kan bli Youtubestjärnor! Bli bästa influencern genom att lära andra att locka håret sådär fräsigt som hos frisören! Hashtagga rätt företag och få GRATIS grejjer! osv osv osv osv osv

Vad fanken håller vi på med?

Jag står där framför badrumsspegeln( i går kväll som så många andra kvällar), blek efter en hel lång tradigt jobbig grå vinter och kollar in mig själv. Tänderna borstas och jag börjat tänka på hur många gånger jag tänkt på att jag kanske också borde bleka tänderna för de är ju helt klart inte kritvita längre… påverkade av kaffedrickandet, som jag gillar så mycket. Men jag borde kanske ändå, för jag gillar inte att skratta på samma sätt som innan och absolut är det, det första jag tänker på om någon ska ta en bild där jag är med. ”Le inte för stort så att mina svagt missfärgade tänder syns!”… Jag som hade så fina tänder förr…

Jag har upptäckt rynkor på min hals! Ja även på mig, med den fina persikohyn (från förr) så har rynkorna gjort entré i ansiktet. Men grått hår har jag inte fått än tack o lov! 🙂 Jag synar mig själv.

Sen kommer den där intensiva känslan, då när jag står där och borstar mina tänder. Vad betyder den?

Längtan efter att det tystnar i huvudet. Längtan efter kravlösheten. Längtan efter att få vara bara mig själv. Längtan efter att alla ska få känslan av att vi duger som vi är. Längtan efter att själv få må bra och vara glad för den jag är. Stolt som fan rent ut av! (för mig är svärord bara förstärkningar av känslor och inget annat). Längtan efter att vi alla taggar ner, kommer in i en skön känsla av att bara vara de vi är och utan yttre dömande från varandra.

Jag vill faktiskt, helt ärligt, helst bara skrika rakt ut: VAD fanken håller vi på med?

Mina egna villfarelsetankar

Det här är inget nytt faktiskt. Det kommer i ganska tidig ålder. Känslan av att inte duga som man är…

På låg och mellanstadiet gick man till skolsköterskan, av den gamla bittra sorten på vår skola. Vi vägdes och mättes alla vid varje terminsstart (tror jag det var?) Jag låg på gränsen till övervikt, har alltid gjort det. Men jag klarade mig bättre än några andra i min klass. De fick reprimander av skolsköterskan som inte accepterade denna sorts ”fetma”bland flickorna och vid jämna mellanrum ropade upp dessa utlämnade flickors namn, i klassens högtalartelefon i vårt klassrum och kallade dem till vägning. SKAM!

Jag klarade mig eftersom jag gick på redskapsgymnastik 2 kvällar i veckan och började spela fotboll i 4:an med träningar som ökade för varje år. Jag höll mig precis under strecket för att bli en av flickorna som kallades till viktkontroll. Vid något tillfälle sa hon åt mig att jag borde tänka på min vikt, men jag svarade något lite halvtrotsigt, för sådan var jag… så jag kallades aldrig. Jag var mer den som var på väg bort till sköterskan för att säga henne ett å annat, men jag gjorde det aldrig. Kanske va synd, men det var inte min strid att ta antar jag?

En kille i vår klass sa i 6:an att man borde sätta mitt söta ansikte på en klasskompis snygga och vältränande kropp. Med detta blev vi båda utdömda av att inte duga. Mina ben kändes ännu tjockare efter den offentliga önskan från honom. Min kompis var lite tuffare och drog väl snarare till honom med nåt hårt.

I slutet av åttan blev jag förälskad i en kille som var några år äldre. Av en killkompis fick jag höra att jodå, han gillade mig trots att jag hade bred häck… genast började jag skämmas för min breda rumpa, som var… ganska bred 🙂 Vi snackar upplevelser från mitten av 80-talet nu, så det här är inget nytt. Skulle kunna räkna upp flera incidenter, men det kan kvitta. Från tidig ålder lärde jag mig att inte tycka om mig själv. I gymnasiet påverkades jag av hur min kropp såg ut och provade att stoppa fingrarna i halsen för att utveckla bullemi, ett smart sätt ju (eller inte! var bara ironisk nu) men jag fixade inte den grejjen, det var för äckligt! Tack o lov fixade jag inte det!

Hade jag varit ung idag hade jag nog gått under

Jag tror inte att jag fixat dagens samhälle om jag hade fått växa upp under de förhållanden jag gjorde och samtidigt ha all den input som finns idag. Nu har jag uteslutit det mesta ur min egen uppväxt av olika skäl, tog bara ett par exempel. Kanske också för att visa på vad några ganska ogenomtänkta och oskyldiga händelser kan påverka mycket i sin okunskap och sedan lägga på all denna ständigt flödande input som kommer hela tiden i våra flöden.

Det finns så mycket att säga och tycka om det som pågår nu, men hur ska man ens orka? Hur ska vi kunna sålla? Jag har i minst 10 år sagt att jag tycker att media har alldeles galet för stor makt i våra liv. Det växer sig större och större för varje dag.

JAG VILL RUSKA OCH SKAKA OM ER ALLA!

Den känslan kom också igår. Hallå, vakna alla! Aktivera era hjärnor! Aktivera framför allt era hjärtan! Känn, våga känn och våga tänka själva! För den utveckling som sker är inte alls bra för oss!

Jag har ruskat och skakat om mig själv massor de senaste åren. Tvingat mig, blivit tvingad av kroppens egna starka kraft att väcka mig, varit tingad att SE mig själv på helt nya sätt och framför allt börjat våga känna efter. Jag har lärt mig att ilskan är en urkraft som vi alla borde plocka fram när det behövs och rätt använd så blir den just en kraft att göra skillnad. Ilska i sig själv, är inte något negativt, för ur denna kraftkälla kan mycket bra komma fram och igenom, rätt använt.

När jag började skriva så var tanken att skriva om den allt lägre självkänslan vi har för oss själva. Att vi alla borde stärka oss, hämta tillbaka oss själva, se att vi duger precis som vi är, att vi ska slappna av och vara mer tillåtande och snälla inför oss själva. Det är fortfarande min andemening med det här inlägget. Men det är lätt att fara iväg med alla de jävligheter som händer i vår närhet med våld och annat också…

Men om vi backar tillbaka in i oss själva. Om vi bygger upp oss igen, blir starka, bygger upp vår självkänsla, vår omtanke inför oss själva, våra nära och kära, vår bekantskapskrets, vår del av samhället vi lever i. Då kan vi säkerligen må bättre och ha en klarare syn på det runtomkring. Men jag tror vi behöver börja helt och håller med oss själva.

Sociala medier, tv, radio, tidningar mfl är uppenbarligen inte intresserade av att hjälpa människor att må bra. De är snarare de som bestämt sig för att skrämmas, slå ner på oss med skamlighet om att vi inte duger som vi är. De talar hellre om allt vi inte har rätt till, allt vi borde vara rädda för, allt som är dåligt och farligt – som om vi levde i en ovacker värld där ingenting är magiskt vackert.

Vi vet ju att det finns så mycket vackra platser överallt på vårt jordklot. Naturen är underbar! Så många människor som gör skillnad till det bättre. Som sprider ljus och kärlek. DU måste börja välja vad du vill rikta ditt fokus på. För om du fortsätter tillåta yttre ”makter” att hela tiden bestämma vad du ska tycka, känna, säga, göra osv så har du eller kommer du tappa bort dig själv fullständigt. Gör inte så emot dig själv, dina barn, din familj – de du älskar. Det börjar med dig själv. Det börjar med mig själv.

Kan du säga i de viktiga frågorna för dig, att du gjort ditt bästa, det du förmått dig göra i den situation du är i på ett medvetet sätt – då duger det helt och fullt. Har du stängt av dig själv, är du inte längre medveten om ditt eget liv – då kan du bara bestämma dig för att ändra på det nu, idag och göra gott för dig själv och må bättre, precis så som du är. Det börjar inom oss själva och inte det yttre, som ju bara är ett slags förvaringsskal för den du är.

Ändå, trots alla ”kloka” ord ovan så har jag svårt att tycka att jag är ok som jag är. Det är en daglig utmaning att älska den Jill som står framför mig och med blekt ansikte, något rynkigare än förr, något mer ovita tänder ler försiktigt och vill bli älskad precis så. Varje morgon tackar jag sköna krämer för den goa känslan av välmående jag får, varje dag tackar jag för att lite smink kan göra underverk med en trött Jills yttre input 😀 Varje dag påminner jag mig själv om att vara snäll emot mig själv. Jag tänker fortsätta tjata på mig själv. Jag kommer fortsätta möta mig själv med ödmjukhet och en varm blick där jag står trött och blek framför badrumsspegeln.

I am good enough! And so are You!

Ha en fin dag! Ta inlägget som du vill! Tolka in som du vill! Låt det vara så, men ta ansvar över dina egna tankar och känslor. Kram Jill

Jag älskar den här bilden för jag minns hur bra jag mådde just i den stunden ❤ men det är superenkelt att hitta ”fel” på mig själv också…

Mätt på yttre input

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

Intrycken känns för många

Igår morse satte jag mig en stund, som vanligt, för att kolla av sociala medier, mail och annat. Direkt infann sig en känsla som jag kände igen sedan några dagar, men den var mer intensiv och plötsligt bara sa jag till mig själv att ”nä, nu får det räcka för ett tag”.

Det ständiga flödet av budskap som förmedlas. De kommer i mitt flöde för att jag gillat dem, för att jag sökt dem och är med i vissa grupper. Alltså blir det riktade i mitt flöde. Det fick mig att fundera på skillnaden att förmedla budskap med hur vi bör tänka, göra, vara, agera, känna som lämnar outtalade ”krav” på hur jag och du ska göra kontra inspiration. För om vi bara gör si och så… Meningar som menar väl och gott, men som alltid landar olika hos mottagaren beroende på måendestatus. – Det är fan inte lätt att bli klämkäck när livet rasar runt en!

Men nä, nu rasar inte mitt liv alls, så oroa er inte. När jag skriver mina inlägg är inte allt baserat just på mig och mitt privatliv. Jag snappar lite allt möjligt och så plötsligt kommer lusten över mig att skriva. När inte lusten att skriva finns, blir det heller inga inlägg här 😉 Behovet av att själv bestämma och styra när, var och hur är för stor för att jag ens ska känna en prestationsångest att prestera bara för att… Jag har tröttnat på tjatet om att alla är som Pippi och kommit underfund med att jag är mycket mera som Lotta på Bråkmakargatan hahaha 😀

Så jag vänder mig inåt och chillar lite i det

Det finns en stor längtan hos mig efter att leva mer medvetet här och nu. Att delta mer närvarande så ofta och mycket som möjligt. En längtan efter att ”reseta” mig själv, komma tillbaka till mig själv, så som jag är. Det finns också en stor längtan att människor jag älskar och bryr mig om, mina vänner och bekanta ska göra det samma. Koppla ur oss från internet oftare, vara okontaktbara där och mer kontaktbara och träffas fysiskt och närvarande. Mer prat och skratt tillsammans i verkligheten. Kanske min längtan är större än de som är yngre eftersom jag liksom hann leva rätt stor del av mitt liv innan sociala medier blev ett beroende hos precis alla?

Det enda nyårslöftet jag gav mig själv var att under 2020 leva mer i medveten närvaro. Det har visat sig vara svårare och en större utmaning än jag själv kunde ana! :/

Sune – min ”Här & nu” hund! Jag älskar honom gränslöst mycket! ❤

Jag tycker jag har fått den finaste gåvan i form av vår hund Sune ❤ Det är verkligen han som hjälper mig att leva mer i medveten närvaro. Det är som att han påminner mig, kräver min uppmärksamhet när jag behöver den på nåt sätt. Han är nära mig, vi umgås nästan dygnet runt och jag mår så gott av att han är mitt sällskap.

Kreativitet och skapande är min grej!

Jag har en bestämd tanke, men säkert kan den uppfattas olika, om att det enda jag vill göra med det jag skriver och gör är att – inspirera andra att släppa loss sig själv till en större frihet för dem själva. Allt annat känns meningslöst. Så om det är något jag vill förmedla mycket av så är det att hitta dina saker du mår bra av och som får dig att känna en stor lustfylld känsla inför att leva!

Idag satte jag mig vid köksbordet med ett tomt papper och kopplade bort hjärnan så jag kunde börja rita. Helt plötsligt märker jag att jag ritar ett självporträtt, det första jag någonsin gjort på mig själv! 🙂 Blev lite paff och kanske blev det inte så likt, men jag brukar ju skoja om att mina glasögon gör att mina ögon ser jättestora ut! 🙂 Så jag ska bjuda på mig själv nu och visa er min skapelse… Jag ritade i lite rynkor och kanske blev jag ”inspirerad” till det när jag igår kväll upptäckte att min hals började få rynkor! Jaja snart 50, let them hit me! ❤ Det tog ca 10 minuter att rita, så därför blev det inte en massa pet och sånt, bara kladdigt på ett ställe av blyerts som jag inte kunde sudda väck 🙂

För att va första gången så kanske det får va ok? 😉 / Copyright Jill Lagerqvist

Varför jag ritar vet jag inte riktigt? Men längtan efter att få vara kreativ för med sig en massa. Jag har en känsla av att jag vill förmedla och inspirera andra. En känsla av att säga till oss alla: ”Du är ok! Jag är ok! Vi är ok precis så som vi är just nu! Vi behöver inte bli något, vi är redan allt!”

Mitt bidrag ❤ /Copyright Jill Lagerqvist

Jag ger mig själv tillåtelse att ta min plats

Det borde alla göra tycker jag. Ta din plats och var precis den du är! ❤

Att gå inåt, ge plats, skapa tomrum (som är mitt nya mantra) och framför allt tillåta mig att känna efter, tänka efter. Det har gett resultat i att jag bokat upp tid tillsammans med goda vänner. Lunchdater, helgträffar, fikor och samtal. För att fylla på mina energidepåer, för att sedan orka de måsten som jag har just nu och framför mig.

Igår kom uttrycket ”Vi-tid” till mig. Det ramlade ur min mun i samband med att jag konstaterade att jag stryker ”Jill-tid” ur mitt register av olika anledningar och välkomnar ”Vi-tid” istället. Vad det innebär för mig kanske inte är det samma för dig 🙂

Nu ska jag klä mig för att gå ut på en promenad med min hund. Solen skiner, marken har ett tunt skimmer av pyttelite snö, men det är lite vitt och mycket vackert! Ha en fin dag! Kram Jill

När livet skakar om

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

Saker händer som man inte alltid vill prata om

Att livet snurrar på, ger oss utmaningar och prövningar det vet vi alla. Den här veckan har hit in tills innehållit högt och lågt och en hel del tårar. Nu är det lördag eftermiddag och om en stund ska jag in i duschen och göra mig fin för att gå på show och kolla på Danny. Ser fram emot att äta lite gott innan showen börjar och sedan svepas med i go och härlig musik. Det finns inget bättre än musikupplevelser för att känna glädje och bli glad i hjärtat igen! I alla fall är det vad jag tycker 🙂

Veckans jobbigheter har tagit lite hårt på mig. Samtidigt är det som att det ska ingå denna vecka med extra utmaningar som får mig att öva på det jag har fått i uppgift av min coach… fast det som hänt denna vecka hade jag hellre önskat ohänt… Jag varken vill eller kan prata om det. Men känslorna, de som bara rasade över mig var så starka så jag efteråt kände det som att jag blivit överkörd av ett tåg. Jag kände mig tom på ett konstigt sätt. Men med lite tid för eftertanke var det kanske för att jag fullt ut släppte fram alla känslostormar som kom. Jag grät, jag tillät mig att bli upprörd, säga min mening och spärrade inte mig själv, så som jag normalt lagt mig till med….för att orka.

Att ständigt ha kontroll och inte släppa igenom kan göra en sjuk.

Det kan göra mig sjuk och alla andra som gör som jag brukar göra. Att hålla tillbaka, bita ihop, vara saklig och behålla kontrollen. Förmågan är bra, men långt ifrån bra att tillämpa i alla lägen. Men för mig har det blivit en strategi att använda mig av, för att som jag själv känner – det får mig att hålla näsan över vattenytan.

Fast tänk om det inte är meningen att man ska va så himla kontrollerad hela tiden? Tänk om det är meningen att låta ilska, frustration och sorg bara få ta den plats som behövs? Min coach sa till mig i början av veckan att låta ilskan få komma fram och att jag skulle känna vilken urkraft och styrka det också ger mig.

Så en vecka som denna, Alla hjärtans dag veckan, blev det så dags att öva och tillämpa ”nytt”. Passande egentligen! 🙂 Att känna med hjärtat och inte bara vara så mycket ”uppe i huvudet”. Att tillåta, släppa kontrollen en smula. Det är nog det som är grejjen!

Jag kommer fortsätta öva och jag kommer framför allt öva mig på att ta fram den uppdämda ilskan som lagt sig som ett kletigt filter inom mig. Det är inte bra, det där kletet… Jag börjar inse att det är en av orsakerna som jag måste städa bort för att må bra framöver. De där insikterna, de kommer över en i lagom takt just nu.

När man dräneras behöver man hitta det som fyller på

Alla hjärtans dag & Lovequizz på en av lokala krogarna

Min man och jag kom fram till att vi inte varit så duktiga på att fylla på med glada händelser. Egentligen var 2019 mest ett skitår, men några få ljusglimtar. Men jag vet ju att det också beror på ens eget mående. Men i vilket fall så är de här energipåfyllningarna så viktiga! Igår hade vi bokat bord ihop med två fina vänner på en av de lokala krogarna som finns där vi bor. Supergod rödingfilé, skåla i cava, träffa flera godingar vi känner, musikquizz med en touch av kärlek, skratt och gemenskap! Helt underbar kväll ❤ På hemvägen kikade vi inom till några grannar som vi tycker om och blev kvar där för vidare trevligheter. Det spontana, det vi älskar mest, prata och snappa upp vad som hänt sedan sist, äta grillchips mitt i natten, kanske ett glas rött för mycket – men va gör väl det när en ledig lördag med lång sovmorgon väntade! Som vi behövde det. Roligt var också att min man klev in i rollen som Dr Phil nere på krogen och pratade med ett par med småbarn som var lite trötta och hans råd var att gå hem och älska som Neandertalare 😀 😀 😀 Han hoppades att de lydde hans jättebra råd! 😉

Fylla på med kärlek och Sunemys

Idag la vi oss på sängen och tog en tupplur för att ladda om inför ikväll när det blir musikshow. Sune på min arm, smackandes, små knorrande ljud av mys som kom ifrån honom, små suckar och vi bara var här & nu. Få saker får ner mig i lugn och harmoni som denna kärlekshund! Han är magisk och påminner mig om att bara vara på ett skönt sätt. Tacksam ❤

Mysigaste stunden fick vi till idag jag & Sune ❤

Nu är det dags att byta mysbrallor till festkläder!

Vi ser fram emot vår kväll i musikens tecken! En härlig kväll att lägga i vår minnesbank och fylla på med energi, glädje och bi höga på livet när endorfinerna släpps fria!

Livet skakar om. Livet blandar sött och salt, surt och beskt, men ofta blir det just blandningen som ger balansen. Kram från Jill

Vänder mig inåt och ger mig tillåtelse att säga mitt

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

Kaffe, pianomusik och lugn

En ny vecka är igång. Vad lätt det är att längta sig iväg, helst när jag tittar på planerna för kommande helg 🙂

Jag uppskattar stunden jag ger mig själv varje morgon på vardagarna. Mina rutiner är viktiga. Först kör vi rutinerna som är viktiga för sonen fram tills han åker till skolan. Sen börjar mina egna med att andra koppen kaffe hälls upp och jag sätter mig en kort stund för att fundera på vad dagen kommer innehålla. Kalendern öppnas och jag vänder blad och lägger in det gråa bandet för gällande vecka. Den här stunden vaknar jag till liv och går ifrån känslan av att vilja lägga mig igen till att vakna upp och låta dagen börja.

Ofta finns det lite sms och meddelande som ska svaras på och till kaffet går allting lättare 😉 Jag kollar även in facebook med födelsedagar och mina minnen från tidigare år. För ett år sedan fick jag åka till akuten i Karlskrona och på kvällen opererades jag och blev av med en mycket inflammerad blindtarm…

Idag känner jag ett slags skönt lugn i kropp och själ. Det är en blandning av lugn och lite annat som kör runt som jag inte just nu kan sätta fingret på vad det är… en både bra och kanske lite mindre bra känsla? Men jag låter allting bara va som det är utan att lägga någon värdering i vad som är vad. Det kommer som ska komma på nåt sätt. Vet inte om det verkar luddigt? Men i vilket fall, så kom nedan inlägg till mig i mitt flöde i morse och det kändes som något jag gärna delar vidare till de som kommer se detta och vill ta till sig. När jag ska länka här på min blogg så kommer det upp att jag inte kan förhandsgranska fb inlägg i redigeraren, så jag hoppas att det kommer med i sin helhet… Jag ska ge det här lite tid denna veckan bland alla ”måsten”.

Söndagens små notiser

Igår blev en väldigt lugn dag. Jag vaknade och kände mig lite frusen och väldigt trött. Jag vet att det kan bli så när jag varit igång i full fart. Veckan som gick var en sådan full fart vecka som upptog både fysisk och mental styrka på alla plan. Resultatet blev att jag vilade mer än vanligt och att vår hund Sune var magisk hela dagen tillsammans med mig. Han la sig på mitt bröst och mage, stilla, kelandes, gav mig all kärlek och uppmärksamhet, ville liksom läka mig och finnas hos mig då han förmodligen kände hur hans matte mådde. Min alldeles egna terapivovve som har en stor healande kraft i sin lilla varma kärleksfulla lurviga kropp ❤

Jag fick också lov att öva på en lite mer jobbig sak – förmågan att säga ifrån och få säga mitt. Jag övar gränssättande/självrespekt och jag tror att det är något som vi alla skulle må bra av att göra. Igår blev det inte övning utan verklighet och jag kände inom mig att nu fick jag lov att faktiskt göra en markering, dessutom till en person jag inte känner så väl, men har fått en aning om hur hen fungerar… Jag vet att när en person beter sig dumt åt, så ligger det hos den personen med ansvar över sitt sätt att agera, men jag vet också att personen oftast inte mår särskilt bra inombords och därför ofta lägger saker utanför sig själv. För min egen skull behövde jag lugnt få markera min gräns. Så det gjorde jag och det är jobbigare än man kanske kan tänka sig, men nödvändigt också ibland.

I samma veva det där lite jobbiga hände så kom inlägget om dömande i mitt flöde och jag gör ett försök att dela detta också. Jag tror på att kärlek, omtanke och respekt är vägen vi alla behöver gå för att både må bra själva och vara en god medmänniska.

När man minst anar det…

Så ringer mobilen och något sägs som kan leda vidare till saker man inte trodde var möjliga… ett sådant samtal fick jag i lördags, av en fin vän och medmänniska. Så mycket omtanke och vänskap, så många vänliga ord och jag blev rörd. Det kommer komma mera av det här vid ett senare tillfälle. Just nu ska det här landa och är tiden mogen så kommer det komma ut väldigt bra av det här. När man minst anar det, det är då magin verkligen kommer till en. Den känslan hade jag i lördags 🙂 och ja, den är väl fortfarande kvar tillsammans med mitt leende.

Med detta lilla inlägg välkomnar jag in en ny feelgoodvecka! Övar vidare på här & nu känslan och försöker längta ”lagom” till fredag 😉 Ha en fin vecka! Kram Jill

Vad är det som de flesta rankar som viktigast i livet?

Feelgoodbloggen – Jill Lagerqvist

Nu blir det ett högst personligt inlägg

”Jag måste sätta mig och skriva säger jag till min make. Sov så gott ❤ ”

Till min son säger jag: ”Du kan lyssna på musik en liten stund nu, så kommer jag in om en stund och säger god natt.”

Egentligen inte så konstigt alls. Jag är en sån där kreativ huller om buller människa med en hjärna som inte kan stilla sig när tankar, känslor och ord måste ut, på pränt och så småningom lugna min hjärna så jag kan sova…

Så jag börjar inlägget med en fråga i rubriken… och jag har ingen aning om vad inlägget kommer ta sig vidare just nu. Bara att jag måste få ut en massa saker. En del skitjobbiga saker. En del högst personliga tankar och känslor.

Men en sak är gemensamt för de flesta och det är svaret på rubriken. Eller jag tror att mitt svar är det samma som de flesta spontant tänker.

VAD är det som de flesta rankar som det viktigaste i livet?

Mitt svar är enkelt, har alltid varit, även om konstellationerna ändrats genom åren… Svar: Familjen

Fast så enkelt var det inte va?

Egentligen är det enkelt. För familjen är viktig och det handlar om de som står en närmst, de man älskar mest i hela världen. De man vill spendera sin tid med så mycket man kan, göra saker tillsammans med, känna tillhörighet med oavsett blodsband eller inte. ”Ohana” – familjen.

FAMILJ ❤

Varför får vi inte bestämma själva utan att det ska tyckas så jäkla mycket?

För det tycks. Det har frågats från alla möjliga håll och kanter och genom åren har det skapat oro och en jävligt jobbig press och nästan skämskänsla. Att få gå in i ett försvar där andra tycker att jag/vi måste svara.

Det handlar om min son och jag vill bara skrika högt så ALLA hör! Skit ni i hur vi gör i vår familj! Varför tar ni er rätten att kräva inblick och tro att vi behöver höra vad ni tycker om vår familj? Varför tycker ni om vår familj överhuvudtaget? Ska jag tycka om dig och din familj, hur ni lever och vem som gör vad, hur ni bor och så vidare… Är det ok om jag frågar dig när ditt barn är ca 13 el 14 år om när ni egentligen tänkt att ert barn ska flytta hemifrån så att ni ger ert barn en chans att bli självständig? För det kan inte ert barn bli alls om ni tvingar ert barn att bo kar hemma. Så… jag vill att du har en plan, för hur har du/ni tänkt egentligen kring detta? VA? Har ni inte tänkt så långt? Men alltså, ni måste ju har framförhållning!

Jag tänker att det får räcka nu! Jag blir mest bara förbannad för att ni håller på ärligt talat!

Men jag ska berätta lite mer så ni förstår (?)

Min son har ett handikapp, ett sk intellektuellt handikapp. Hans kunskapsnivåer inom det vi mäter med IQ är lägre än genomsnittet. Han behöver stöd i ganska stor omfattning. Går inte in på det mer, men han tillhör något som kallas ”Personkrets 1” inom LSS (Lagen om särskilt stöd)

I precis ALLA instanser har det här tjatats om flytt, sedan min son blev tonåring, då är man 13 va 😉

ALLA vill veta när han ska flytta hemifrån, vad vi har tänkt oss för boendeform, kommunen har kallat oss till möte som standard då de blir 16 för information om framtidens boende då det är lång kö till gruppboende mm De behöver veta behovet, de behöver tid att planera. Habiliteringen har som standard i sina samtal att prata framtidsplanering också runt 16 år. De frågar ungdomarna och förstår inte problemet med det, för så har de alltid gjort.

Dessutom verkar alla tro att man som förälder vill bli av med sina barn så fort som möjligt! ”Så ni kan börja leva lite mer normalt”.

Resultatet blev ångest!

Min son bleknade, började flacka med blicken och tappade all fokus.

Vi satt där på habiliteringen mitt emot specialpedagog och kurator. De satt med sitt formulär och liksom bockade av frågorna. De förstod ingenting. Framför dem satt en ung kille, med en mognadsålder som i lågstadiet, och han fick ångest, men han kämpade tappert fast att han blev jätterädd och orolig.

Den där gången var jag inte beredd. För oftast hade han inte varit med när de frågade om när vi planerade att han skulle flytta hemifrån. Men denna gången var han det.

Han sökte min blick, jag mötte den lika lugnt som jag brukar, med mammablicken som gör honom lugn, med blicken som är full av kärlek och trygghet och han frågande mig: ”Mamma, får jag inte bo hemma mera? Vad ska jag bo? Jag vill inte vara ensam utan er.” Jag svarar så lugnt jag kan: Nej min son, du ska inte flytta hemifrån på jättelänge! Allt är lugnt. Vi ska bo tillsammans som vanligt.

Sen tar jag fäste på först den ena, sedan den andra. Min blick säger det mesta, men för tydlighetens skull så undrar jag om de någonsin själva suttit i samtal med sina barn med okända människor, som frågar deras barn alldeles för tidigt i deras liv, om och när de ska flytta hemifrån. Vad de har för framtidsplaner och samtidigt betonar hur viktigt det är att frigöra sig från mamma och pappa. Eller låt oss säga, vi antar att era barn går på lågstadiet för rättvisans skull? Vad svarar ni? undrar jag som om det vore en självklarhet att de fått frågan…

De skruvar på sig. Jag sitter med ärligt intresserad blick på dem och vill gärna veta!

Svaret blir att de här frågorna ingår i deras formulär och så har det ”alltid varit”.

Ok, säger jag. Men är det inte lite gammelmodigt att fortsätta använda gamla metoder utan att själva tänka och känna in personen ni har framför er först? Ni kanske behöver ändra er? Ni kanske behöver ifrågasätta vissa saker? Ni kanske på allvar behöver börja arbeta på individnivå på alla plan?

Jag vet att jag är ”jobbig”. Men jag har också varit en av de bidragande mammorna, en av lejonmammorna, som har fått till förändringar på många plan där man inte alls sett till individnivå. Om ni visste vad jag har fått höra genom åren i ”funkislandet”…

Varför skulle vi vara annorlunda i vad vi tycker är viktigast?

Jag älskar min familj! Jag älskar min son mest i hela världen!

Varför är det så bråttom?

Såhär är det, rent krasst. Det här gör svinont att skriva, kan knappt tänka tanken och genast blir jag ledsen och tårarna bränner…

För min son är vi i hans familj de viktigaste personerna i hans liv. Vi är hans familj, hans trygghet, hans lugna plats att landa i, hans kärlek och hans liv. Kanske, förmodligen, så kommer det här med att bilda egen familj så som han är van vid, inte vara möjligt. Men hans liv är så rikt ändå. För han är omgiven av människor som älskar honom. Han är omgiven av en stor familj, som bor i 2 hus, men ALLA älskar och respekterar honom precis så som han är och som han fungerar. Det här är en superviktig del som gör att han är en lugn, trygg, stabil och humoristisk kille idag! Han har dessutom en närvarande farmor, morfar, faster med familj som finns för honom. Han har stabil grund att utgå ifrån och ta sig an livet ifrån och alltid tryggt veta att han kan landa på sin hembas när det behövs.

Men alla runt omkring, de verkar tro att det viktigaste i hans liv och utveckling är att flytta hemifrån, in i en ensamhet, men en massa personal omkring sig som faktiskt aldrig kan skapa eller känna samma för honom. De kan aldrig ge honom kärlek och omtanke på samma sätt.

Personalen kommer och går. De byter ofta jobb. De är inte ett substitut för att få ingå i en familj eller ett sammanhang på det sättet.

Kan man bli självständig ändå?

Denna fråga har bara ett svar och det är JA! Självklart kan min son bli en självständig ung man, få utrymme och klara en massa saker själv! Samtidigt har vi i många år fått jobba med acceptansen att vissa bitar kommer han aldrig att klara av att bli självständig i. Det är ett gott liv ändå, på hans villkor.

Vår högsta önskan är att han ska få ett rikt liv, ett liv med hög livskvalité med det som är viktigt för honom. Vi vill att han ska få vara i sociala sammanhang, få uppleva ett härligt ungdomsliv, få lära känna kompisar och komma utanför sin ibland delvis isolerade värld, ge honom möjlighet att utforska och uppleva saker med andra förutom vi. Men vi vet att han kan göra det och bo hemma ett bra tag till.

Man kommer framåt med små små steg också. I ett lugnt och tryggt tempo, på hans egna villkor. Vi kommer aldrig hindra honom från det han själv vill göra om det inte är något farligt förstås 🙂

Men jag blir heligt förbannad på alla som säger att vi inte är värda respekten att avgöra tillsammans med honom. Med alla som låtsas skoja om att vi föräldrar bara är tråkiga, att det inte är så viktigt, att de minsann inte behöver berätta för föräldrarna, men de vill mer än gärna att de ska berätta personliga saker för dem istället, för det är bättre! Hmmm återigen, på många sätt snackar vi om en lågstadiekille här… även om han är på väg in i vuxenvärlden på många sätt.

Men känslan finns där hela tiden, i nästan alla samtal, att vi föräldrar ska undermineras, nedvärderas som mindre viktiga helt plötsligt. Som att hans egen högt älskade familj, den får inte vara viktig för honom, för då är något fel…

När ska alla fatta att de inte ska underskatta värdet av en familj även för personen mer handikapp?

När ska känslan och förståelsen få komma in i yrkesrollen? När ska det slutas upp med att sitta med standardformulär och när ska det slutas vara ok att sudda ut föräldrarnas roll, kärlek, önskan om trygghet och kvalité för sina barn? När ska vi tas på allvar? När ska vi få accepteras som en viktig del även i en vuxen funktionsnedsatt persons liv?

När ska ni sluta utgå ifrån att vi vill bli av med våra barn för att få tillbaka det ni kallar normalliv? För oss är vårt liv vårt normala, det vi fått lära oss i diagnoslandet och som har gett oss en sådan stark kärlek och styrka.

På riktigt – SLUTA NU! Lägg ner! Jag KRÄVER respekt från er! Punkt!

Maken sover och snarkar. Det är en timme sedan jag gick in till sonen, som inte kan klockan, och satte mig på sängkanten, tackade för denna dagen, peppade inför morgondagen, sa god natt och sov så gott, jag älskar dig mest i hela världen… sonen släckte lampan och somnade tryggt i sitt ungdomsrum med Kizzplanscher på väggarna ❤

Kvar sitter jag här i mörkret och skriver. Det finns massor av mera att skriva om. Jag tänker och vet att jag trampar folk på tårna nu. Jag vet att vissa kommer tycka till om att jag tycker. Att jag är överbeskyddande. Men jag vet också att det sitter en massa lejonmammor och känner samma som mig.

Det handlar inte om att tro att inte våra barn klarar av. Det handlar om familjen, den viktigaste av allt, att vi som familj får bestämma tillsammans utan att andra ska ge sig rätt att tycka om oss. Jag skulle aldrig ifrågasätta eller tycka mig ha rätt att klampa in i andra familjers beslut. Varför skulle jag då tycka att det är ok att någon klampar in i min?

Egentligen är det här inlägget helt rätt med temat Feelgood, då jag skrivit det innan att det är olika för alla. Det är känslan av feelgood vi vill åt. För oss handlar det om att vi vill få lov att vara en familj och ha en gemenskap, för det är att leva ett feelgoodliv för mig, för oss. /Jill

Dos Gardenias

You are Good Enough!

Kunga Mamman

Mammalivet till barn med NPF. Om det som varit, blev och är

Kvisttales

Livsberättelser / Kunskap / Life stories / Knowlegde / Insights

Feelgoodbloggen

You are Good Enough!

Discover

A daily selection of the best content published on WordPress, collected for you by humans who love to read.

Longreads

The best longform stories on the web

The WordPress.com Blog

The latest news on WordPress.com and the WordPress community.

%d bloggare gillar detta: